200 miljoner euro per år kostar det att flytta Europaparlamentet mellan Bryssel och Strasbourg hela tiden. Knappast vettig användning av skattemedel. Folkpartiets Europaparlamentariker Cecilia Malmström tycker att lokalerna i Strasbourg borde bli plats för ett europeiskt spetsuniversitet för teknik istället. Det låter betydligt vettigare.
Så sa en upprörd herre som ringde in till Sveriges Radios växel på våren 1938 för att klaga på att TT för första gången hade en kvinnlig nyhetsuppläsare. Efter en mansgrisig lyssnarstorm fick Astrid Kindstrand sluta. (Lyssna på ljudfilen från SR:s arkiv här.)
I dag är det visst östgötska som inte anses vara radiomässigt. I alla fall inte för att läsa upp SMHI:s väderleksprognoser i radio.
En rörelse som föraktar demokratiska metoder och hyllar våld och hot har bränt ner en annan rörelses möteslokal med motiveringen att de senare föraktar demokratiska metoder och hyllar våld och hot. De som brände ner huset står längst ut till vänster, de som fick det nedbränt står längst ut till höger. Mest av allt står de varandra så nära att de skulle kunna skaka hand.
Nej, jag tänker inte på Konjunkturinstitutets decemberrapport utan på vintersolståndet i kväll. På grund av jordaxelns lutning befinner vi oss nu längst bort ifrån solen. Nu vänder det. Det blir ljusare igen. Förvisso sakta så här till en början, men varje extra minut av ljus är välkommen.
Nej, Intelligent Design är inte ett vetenskapligt alternativ till Darwins utvecklingslära. Tänk att det ska behövas ett domstolsutslag för att slå fast en sådan självklarhet. Apropå religiösa ”teorier”, den här artikeln från satirtidningen The Onion fångar det hela på pricken.
Okej, jag vet att det är julafton snart. Alla luckor i julkalendern är snart öppnade. Men jag kan inte låta bli att tipsa om den här kalendern i alla fall. Muf:arna har sina ljusa stunder.
Vad vore julen utan alla dekorationer, ja allt det där som bäddar in landet i den rätta stämningen? Den skulle vara fasligt tråkig.
På senare år har det blivit allt vanligare med lysande, blinkande, låtande och på andra sätt roliga juldekorationer på balkonger, i fönster och i trädgårdar. Ju mer lekfullt och okonventionell pyntet är, desto fler insändare om sedernas förfall. Häromdagen såg jag en insändarskribent som ondgjorde sig över att det finns folk som hänger femuddiga adventsstjärnor upp och ner så att de blir till djävulstecken. Ja jösses, satanism är ju det första man tänker på när man ser stjärnor lysa i fönstren så här års…
Men okej, det finns juldekorationer som tänjer lite väl mycket på gränserna. En splattertomte gör väl ingen glad. Det är inte heller meningen, förstår jag efter att ha läst i USA Today om ett par på Manhattan som satt upp en blodig tomte med ett avhugget huvud i handen framför sitt prydliga hus. Det är en protest mot julens kommersialisering. Fenomenet tycks sprida sig i USA. Undrar hur lång tid det tar innan de första splattertomtarna syns här i Sverige?
Just nu är jag i Strasbourg för att skriva från Europaparlamentets session i veckan. Väl tilldelad ett bås i pressrummet med tv-monitor, hörlurar och en fantastiskt användarovänlig kontrollpanel för översättning märkte jag att det trådlösa nätverket heter tsunami. Inte höjden av finkänslighet precis. Av nyfikenhet frågade jag France Telecom som har ett kontor i ett anslutande rum om varför de döpt närverket till det. Aha, det har vi också undrat, svarade personerna bakom disken. Men, försäkrade de, det har ingenting med flodvågskatastrofen att göra, för nätverket fanns innan dess. Uppenbarligen har ingen tänkt på att byta namn på det…
Imorgon delas 2005 års Sacharovpris för tankefriheten ut i Europaparlamentet i Strasbourg. Priset delas i år välförtjänt av den nigerianska människorättsadvokaten Hauwa Ibrahim, kubanska Kvinnor i vitt (Damas de Blanco; fruarna och döttrarna till samvetsfångar) och Reportrar utan gränser.
Tråkigt nog men föga överraskande har delegationen från Kvinnor i vitt nekats tillstånd av Kuba att resa till Strasbourg för att ta emot utmärkelsen. Regeringen i Havanna försöker förringa både deras och Sacharovprisets betydelse, men genom att inte låta dem ta emot det visar den att det är precis tvärtom. Internationellt stöd för demokratiarbetet på Kuba ger Fidel Castro den huvudvärk han förtjänar för att förvägra medborgarna på Kuba mänskliga fri- och rättigheter.
De senaste veckorna har jag inte ägnat bloggen så mycket tid. Eftersom det är en hobbyverksamhet hamnar det som inbringar pengar främst. En massa jobb och flängande med andra ord. I och för sig finns det ju nästan inga begränsningar längre för var och när man kan vara uppkopplad, men häromdagen hade Financial Times en rolig ledare om faran med att använda allehanda bärbara hjälpmedel. Den handlar om ”Fat-finger syndrome”, alltså att man i hast råkar trycka på fel minimala tangent på sin bärbara pryl. För min del skulle väl följden av det här på bloggen inte bli allvarligare än att ett och annat halvfärdigt inlägg råkar bli postat, men för börsmäklare kan konsekvensen bli desto allvarligare. Eller vad sägs FT:s exempel om han som skulle sälja 16 aktier för 610 000 yen men fumlade till det så att det blev 610 000 aktier för 16 yen…
Det är intressant att ta del av förvirringen som råder om misstroendeförklaring för närvarande. Jag tycker att den säger några intressanta saker om svensk politik.
För det första är den pragmatiska konsensuskulturen tongivande. I många andra länder hade misstroendeförklaring mot regeringen varit självklar efter kritik av den kaliber katastrofkommissionen levererat. Inte så i Sverige. Här aktar sig oppositionen för att framstå som bråkstakar som inte vill ”gå vidare”. Att ta ansvar har traditionellt sett tolkats mer som att vilja se framåt tillsammans än att kräva att ansvariga som misskött sig ska avgå. Därav de borgerligas avvaktan.
För det andra har bilden av socialdemokraterna som det regeringsdugligaste alternativet i svensk politik raserats. Kejsaren i Rosenbad är naken. Problemet är bara att Göran Persson inte har något emot att fortsätta regera som nudist.
För det tredje säger sonderingarna mellan allianspartierna om misstroende eller inte misstroende något om deras samarbete. Med god framförhållning tillsattes arbetsgrupper och äntringsstyrka samt en tidsplan med aktiviteter för att få maximal utdelning av samarbetet: En vägkarta för maktskifte om man så vill. Men nu kommer en fråga in från sidan och ställer flexibilitet och politisk fingerfärdighet inom de fyra partierna på prov. Har partierna det som krävs för att dra nytta av den förändrade verkligheten?
I dag var det det stora Trappdagen i riksdagen. Poängen är att alla ska få lite vardagsmotion och det är väl bra. Men allvarligt talat, "Ta ett steg - slipp bli en deg?"... Inte direkt lysande eller hur?
Lite deg till en reklambyrå för att få en justare slogan hade nog inte suttit fel.
Idag fyller den kubanske journalisten Adolfo Fernández Saínz 57 år (se här och här). Tyvärr kan han inte fira sin födelsedag tillsammans med familjen. Våren 2003 dömdes han till 15 års fängelse i samband med en stor raid mot Kubas demokratirörelse då 75 personer dömdes till sammanlagt 1456 års fängelse. Gemensamt för dem är att de arbetat med fredliga medel för att Kuba ska bli ett demokratiskt samhälle. Den kommunistiska diktaturen i Kuba tolererar inte sådant. Förtrycket kräver obrottslig lydnad. Men det kan aldrig vara ett brott att som Adolfo arbeta för det fria ordet och demokratiska ideal.
Statliga vinstmaskinen Svenska Spel fick idag som väntat regeringens tillstånd att bedriva nätpoker. Ja, tänk så bra att det nu kommer att finnas ett riktigt tryggt och säkert sätt att spela bort pengar. För statliga Svenska Spel tar ju till skillnad från simpla utländska vinstdrivna bolag socialt ansvar, eller hur?
Nej allvarligt talat, finns det någon som tror på argumenten om socialt ansvarstagande i detta fall? Trots alla villkor som kringgärdar tillståndet går det ju inte att komma ifrån att det handlar om att pokerspel är populärt och att staten vill ha sin del av den stora potten. För till skillnad från för spelarna gör ju Svenska Spel en säker satsning som ger bra utdelning - för statskassan.
I dag är det 95 år sedan ett dödsstraff verkställdes i Sverige. Rånmördaren Alfred Ander giljotinerades på Långholmen 23 januari 1910. Elva år senare avskaffades dödstraffet i fredstid i Sverige. För krigsbrott kom det att dröja ända fram till 1973.
Många länder har i dag avskaffat det inhumana straffet, men långt ifrån alla. Det sitter tusentals människor i dödsceller i väntan på avrättning. Hur många av dem är oskyldigt dömda?
Alla vet vid det här laget att Bosse Ringholm inte kan det där med att lägga på luren. Men det betyder inte att allt som han säger när han borde ha lagt på är intressant i meningen en nyhet. Nedlåtande omdömen om polisens arbete är det eftersom det går emot regeringens officiella åsikt. Att han kallar en journalist jävla oförskämd är det inte eftersom det inte direkt hör till ovanligheten att politiker fäller sådana omdömen om journalister.
I dag var Bosse Ringholm på besök i Luleå och träffade representanter för idrottsrörelsen. Om han nu absolut ska vara i nyheterna vore det bra mycket intressantare om det vore på grund av att någon frågat honom om vad han har att säga om fusket i Enskede IK och skattevillkoren för idrottsklubbar, alltså i egenskap av teflonminister, inte för hans pinsamheter som telefonministern.
Femtioårsjubileum med festligheter för de anställda har jag inga större problem med. Att bolaget har råd att slå på stort beror ju så att säga på systemet – alkoholpolitikens monopol. Men när femtioårsfirandet går över i en mångmiljonreklamkampanj om det svenska systemets förträfflighet luktar det illa. Systembolaget ska inte bedriva alkoholpolitisk kampanj i Europa. Folkhälsominister Morgan Johansson kan gott sköta kontakterna med José Manuel Barroso utan fåniga annonser i Financial Times.
Säg den glädje som varar. Turerna kring frigivningen av Dawit Isaak ser ut att bli många. Osäkerheten om hans situation för i alla fall det med sig att hans fall uppmärksammas på allvar här i Sverige. Det har ju varit lite si och så med det…
Helgens gladaste nyhet är att den svenske journalisten Dawit Isaak, som arresterades hösten 2001 i Eritreas huvudstad Asmara och fängslades utan rättegång, har frigivits efter 1 518 dagar i fängelse.
Dawit Isaaks fall borde från första början ha rönt större uppmärksamhet i Sverige än det har gjort. Det handlar ju om en svensk samvetsfånge som råkat illa ut i sitt andra hemland på grund av sitt publicistiska arbete och sin demokratiska övertygelse.
I boken Dawit och friheten kan man läsa om honom och arbetet för demokrati i Eritrea. Det är angelägen läsning, inte minst med anledning av att det fortfarande sitter journalister i de eritreanska fängelserna.
Jag har svårt att ryckas med i upprördheten över att Systembolaget firade 50 år med en stor personalfest i Stockholm som gick loss på 14 miljoner kronor. Visst, Systembolaget lever gott på detaljhandelsmonopolet, men det är ju faktiskt våra politiker som har beslutat att det ska vara så. Nog måste väl även systemanställda trots det få känna lite uppmuntran från sitt företag?
Jag riktar min upprördhet mot muthärvan istället.
Apropå Maciej Zarembas utmärkta artikelserie i Dagens Nyheter om bland annat Vaxholmskonflikten (läs här, här och här).
- Det ringer ju en och annan svartjobbare, som man förstår, och är upprörd över att inte längre få några jobb.
Så sa Lars-Göran Bromander, ombudsman i fackförbundet Byggnads avdelning 1 i Stockholm, i Ekot härom veckan apropå att utländska byggnadsarbetare som jobbar svart i Sverige konkurrerar med svenska svartjobbare.
Nog är det avslöjande att svenska svartarbetare ringer till sitt fack för att klaga på att andra också fuskar, och att Byggnads ombudsman förstår dem?
S-kvinnors ordförande Nalin Pekgul har hamnat i en svekdebatt efter beskedet om att familjen vill flytta från Tensta. Göran Persson hamnade i samma situation så fort herrgårdsplanerna vid sjön Båven blev kända. Han anklagas för att fjärma sig från vanliga sossars situation, hon från förortens. Men problemet handlar inte om att de inte lever som de lär, utan om att socialdemokraternas politik gör att alltför få kan leva som de gör. Debatten borde handla om hur fler kan få råd att bygga stora hus i natursköna miljöer eller få möjlighet att flytta till bostadsområden som de tror att de kommer att trivas bättre i.
Eskilstuna-Kuriren uppmärksammar ett viktigt stycke liberal tidningshistoria i en bilaga om tidningens chefredaktör J A Selander som under krigsåren vägrade följa den fega anpassligheten väg utan istället riktade skarp kritik mot totalitarismen trots åtal och indragna upplagor. Bilagan är skriven av tidningens politiske chefredaktör Jerker Norin och kan läsas här (pdf-fil).
Riksdagen brukar stifta lag. Idag har den höftat lag.
Jag önskar verkligen att jag kunde känna glädje inför den tillfälliga lagen som ska göra det möjligt med ny prövning av uppehållstillstånd, men det går inte att komma ifrån att det är ett hafsverk. Miljöpartiet och vänsterpartiet fick med sig socialdemokraterna först när de kopplade sina krav till budgetförhandlingarna och regeringen började känna hur tiden rann ut. Överenskommelsen blev därefter.
Det fanns som bekant ett förslag om en flyktingamnesti som centern, folkpartiet, kristdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet stod bakom. Det var enklare, tydligare och rättssäkrare. Den tillfälliga lagen kommer att ligga nära en amnesti, med det lilla inte helt obetydliga förbehållet att prövningen görs individuellt, mot luddiga formuleringar och av personal på Migrationsverket som i vanliga fall inte fattar asylbeslut utan handlägger beslut om förvar. Individuell prövning låter ju fint, men vem garanterar rättssäkerheten?
Visst, jag tycker att det är bra att det gick att komma vidare i denna fråga. Men att detta är det bästa som kunde stadkommas efter all debatt är ännu ett beklämmande exempel på hur illa det står till med flyktingpolitiken.
Det är intressant att ta del av pingstpastor Åke Greens utläggning om sin bibelsyn i Högsta domstolen och frågorna som ställs till honom i direktsändning. Men detta meningsutbyte borde inte ske i en domstol överhuvudtaget. Homofobiska litanior bemöts bäst i en öppen debatt.
Ironiskt nog har hetslagstiftningen som är tänkt att stävja intolerans genom rättsprocessen gett Åke Greens åsikter en spridning och ett genomslag som de annars aldrig skulle få.
Hetslagstiftningen dras med gränsdragningsproblematik (vilka grupper ska omfattas?), tolkningssvårigheter (hur förhålla sig till yttrandefrihet och religionsfrihet?) och hindrar alltså inte att någon uttalar eller sprider hot eller missaktning mot en grupp. Den gör därför mer skada än nytta.
Killen på bilden är s-kongressens linslus. I alla fall om man följer den via SVT 24. Då ser man hela tiden fotot på det glada barnet i socialdemokraternas Sverige över axeln på dem som står i talarstolen. Acne Creative kan vara nöjda.
(Ja, jag vet, kameran i min mobil är usel…)
- När en socialdemokratisk kongress har fattat beslut så är det på riktigt. Det gör skillnad i människors vardag.
Göran Persson i sitt invigningstal till s-kongressen.
- Regeringen måste naturligtvis lyssna på kongressen men sedan göra sina bedömningar utifrån en helhet. Det förbehåller vi oss, absolut.
Göran Persson igår på en presskonferens inför s-kongressens debatt om föräldraförsäkringens utformning.
Citaten kommer från Ekot.
Folkpartiledaren Lars Leijonborg kommenterar i sitt senaste nyhetsbrev kritiken mot partisekreteraren Johan Jakobsson som har ringt upp tidningen Barometerns (m) politiske chefredaktör för att få honom att ändra i en ännu inte publicerad ledare. (Läs mer om bakgrunden här)
”Vetskapen om att en redaktör hade missuppfattat fakta i en fråga hanterade då Jakobsson på ett högst rimligt sätt – han ringde redaktören och upplyste om faktaläget.”, skriver Leijonborg.
Det är en märklig slutsats. Redaktören hade inte skickat den opublicerade artikeln till folkpartiets partisekreterare. När nu Jakobsson ändå fått se den vore det högst rimliga att vänta tills artikeln blivit publicerad och sedan begära en replik.
Den politiker, eller partisekreterare, som inte ansett att journalister missförstått uppgifter finns inte. Det gör det extra viktigt att hålla rågången mellan parti och press tydlig.
Lars Ohly har slutat kalla sig kommunist, meddelade han i Agenda igår. För några veckor sedan blev det känt att han lämnat Svensk-kubanska föreningen, som är så Castro-trogen att medlemmarna skulle kunna få för sig att spika för fönster och dörrar här hemma när det är orkanvarning i Havanna.
När kd-ledaren Göran Hägglund noterade att Ohly lämnat föreningen i partiledardebatten 12 oktober svarade Ohly att: ”Göran Hägglund ska inte jubla för högt över att jag har valt att lämna Svensk-Kubanska Föreningen, för jag är nämligen en stark anhängare av Kubas rätt till självbestämmande, mot USA:s ekonomiska krigföring.”
Inte ett ord om Kubas demokratirörelse…
Ohly förklarade sedan att han förstår de partivänner som fortfarande är medlemmar, av vilka flera sitter i partistyrelsen: ”Det finns ingen antidemokrat i Vänsterpartiet. Därför är frågan bara till för att etablera en bild som Göran Hägglund vet inte stämmer.”
Alltså, det är helt okej att vara med i Svensk-kubanska föreningen, men Ohly väljer att avstå för att inte utsättas för kritik. Samma sak nu, Lars Ohly tänker inte längre använda sig av begreppet kommunist, men har inte ändrat politisk åsikt.
Att göra en pudel är att ångra sig. Att göra en Ohly är att slingra sig.
SVT:s Rapport hade ett inslag i kväll apropå jordbävningskatastrofen i Pakistan om att Svensk Kassaservice till skillnad från bankerna tar ut en avgift på 45 kronor för den som vill göra en inbetalning över disk till hjälporganisationer. Efter tsunamin beslöt Svensk Kassaservice att tillfälligt ta bort den avgiften för insättningar på så kallade 90-konton, men det är inte aktuellt nu, sade informationschef Eva Appelgren i Rapport. Det är uppenbart skillnad på katastrofer och katastrofer…
Som tur är går det ju att betala in pengar på andra sätt än via Svensk Kassaservice. Men en annan aspekt av detta med kostnader för gåvor är att det inte finns någon avdragsrätt för privatpersoner som ger bidrag till ideella organisationer. Sådana avdragsmöjligheter finns i flera av våra grannländer. Frivillig privat hjälp via organisationer som arbetar med internationellt bistånd borde uppmuntras genom att införa ett gåvoavdrag snarast.
I går sade Irans hårdföre president Mahmoud Ahmadinejad på en konferens som getts namnet ”The World without Zionism” att Israel borde utplånas från kartan. Det säger en del om hur tankarna går i den förtryckarregim som kan vara på väg att skaffa sig kärnvapen. Enligt bloggen Fria iranvänner fortsatte konferensen efter Ahmadinejads hetsframträdande med prisutdelning för de bästa antisemitiska barnteckningarna. Det är tragiskt.
Från EU-toppmötet på slottet Hampton Court lät Tony Blair meddela att han kände äckel inför Ahmadinejads uttalande. Det är han verkligen inte ensam om att göra. Regimen i Iran bör bli varse att det inte går att säga vad som helst utan att det får konsekvenser.
Hasse Alfredssons klassiska saga Varför är det så ont om Q? går nog inte hem i konservativa kretsar i Turkiet. Boven som suger upp bokstäver med sin lettrosug, Q-hunden som mumsar i sig alla exemplar av den knorriga bokstaven – häcklar boken månne den turkiska lagstiftningen? Bokstaven Q får ju enligt lag inte användas, för den delen inte heller W och X.
Häromdagen dömde en domstol i Siirt 20 personer till böter för att ha använt de förbjudna bokstäverna på skyltar i samband med det kurdiska nyårsfirandet. Just det, kurderna använder bokstäverna.
Turkiet borde en gång för alla göra slut på sådana här trakasserier och inse att dörren till EU faktiskt står på glänt nu, men att det är den egna reformtakten som avgör när Turkiet kan bli medlem. Så för allt i världen, skrota den galna lettrosug-lagen och respektera den kurdiska minoriteten.
Som jag har skrivit tidigare här finns det planer på att ersätta journalisternas lagstadgade rätt att komma in och arbeta i Riksdagshuset med särskilda föreskrifter som är lättare att ändra i om riksdagsförvaltningen tycker att de skulle behövas. Det är säkerhets- och kontrollargument som ligger bakom de här idéerna.
Ett ackrediteringssystem skulle göra det lättare för riksdagsförvaltningen att hålla koll på vilka företrädare för media som vistas i riksdagen. Men baksidan av det är att det blir skillnad på journalist och journalist. För vissa kommer det att gå bra att bevaka makthavarna i deras korridorer, för andra blir det svårare att göra det. Det är inte svårt att föreställa sig vilka trovärdighetsproblem som ryms i en sådan ordning. Det vore därför olyckligt om de nya föreskrifterna blir verklighet. Likväl är det en högst trolig förändring.
På onsdagen beslutade riksdagsstyrelsen att lägga fram förslaget om de nya reglerna till riksdagen. Förvisso heter det att ”Öppenheten gentemot allmänheten och företrädare för media ska särskilt beaktas”, men samtidigt sägs det att ”de nuvarande reglerna för tillträde har vissa brister. Ett exempel är att dagens tillträdeskontroll [av journalister] i praktiken inte ligger hos riksdagen självt, utan hos andra organisationer.” Med andra ord journalister behöver inte be om lov för att få jobba i riksdagen. Så borde det vara även fortsättningsvis. Öppenhet vinner alla på, inte bara de som granskar utan även de som granskas.
I morgon håller FN ett mycket angeläget extramöte i Genève för att få fram mer hjälp till jordbävningsoffren i Pakistan. För hjälparbetet går trögt. Hundratusentals människor har inte fått någon hjälp alls, trots att det har gått mer än två veckor sedan katastrofen. På en presskonferens i New York den 19 oktober varnade FN:s generalsekreterare Kofi Annan i mycket skarpa ordalag för att bisten på hjälp till de nödställda kommer att skörda många liv mycket snart om inget drastiskt sker.
Belgiska Unicef menar att vi är för avtrubbade för att bli engagerade av bilder på barnsoldater. Därför driver de en kampanj för ex-barnsoldater i Burundi, Kongo and Sudan med en tecknad film som visar hur smurfbyn bombas. Det har talats och chockreaktioner. Är det bilder på en jordbävning i smurfbyn som krävs för att skaka om oss tillräckligt för att inse behovet av katastrofhjälp? Räcker det verkligen inte med blåfrusna barn bland bråte utan filtar och tält?
Om man som jag har tågpendlat mellan Uppsala och Stockholm under flera års tid har man hört alla möjliga förklaringar (och bortförklaringar) till varför tågen ibland är försenade. För någon månad sedan sades en ganska stor försening bero på ”olika anledningar”. Så informativt!
Hur som helst, i morse när tåget var försenat blev jag faktiskt förvånad. Det plingade till i högtalarna i kupén och lokföraren berättade att tåget var försenat. Han sade att det berodde på honom själv, förklarade att han hade glömt att lossa en broms och hoppades att inte förseningen skulle orsaka några olägenheter.
Inga bortförklaringar utan ett klart, koncist och informativt besked. Respekt!
Ung Vänsters valberedning föreslår Ida Gabrielsson från Sandviken till ny förbundsordförande efter den avgående Tove Fraurud.
Med tanke på de kommunistiska tongångarna i ungdomsförbundet är det intressant att veta var Ida Gabrielsson står politiskt.
I en intervju i Gefle Dagblad säger hon att Ung Vänster är ett revolutionärt ungdomsförbund, men menar att det kan handla om att ”man strider för sin dagisplats”. Det var inte direkt vad kamrat Stalins menade…
I en intervju i Arbetarbladet tillstår hon att hon helst arbetar icke-parlamentariskt och säger att ”Man ska komma ihåg att politik handlar inte om kompromisser och att komma överens utan om att tydligt visa var man står.” Nu börjar det likna något!
I Aftonbladet tar hon slutligen bladet från munnen: ”Jag är kommunist för jag tycker att vi har en stolt historia.”
Ett bra val, tycker en enig valberedning…
Det var inget annat än en historisk händelse när Saddam Hussein idag ställdes inför rätta i specialtribunalen i Bagdad. Som väntat slog han genast an en ton av trots och förnekelse inför domstolen och det lär han fortsätta att göra när rättegången som nu suspenderats en dryg månad återupptas. Men de hemska förbrytelser som ex-diktatorn är skyldig till kommer att komma fram i ljuset vad han än gör. Bevismaterialet är lika omfattande som det är skrämmande.
Rättegången är viktig inte minst med tanke på den relativisering av förtrycket under Saddams decennier vid makten som många ägnar sig åt när de jämför med dagens kaotiska och farliga vardag i Irak. Men det var inte bättre förr. Nej, det var verkligen inte alls bättre förr.
Så vad kommer att hända med Saddam Hussein om tribunalen finner honom skyldig? Dödsstraff nämns. Men det nya Irak har nu en möjlighet att förpassa sådana bödelfasoner till historien. Dödsstraff borde inte höra hemma i ett land som har möjlighet att bli ett demokratiskt föredöme i en region där våld präglar vardagen för så många människor.
Idag var det från början tänkt att EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso skulle hålla tal i riksdagens andrakammarsal i samband med ett besök i Stockholm. Men eftersom ytterst få ledamöter visade något större intresse av att möta honom, så ställdes arrangemanget in.
Pinsamt!
Inte undra på att många riksdagsledamöter anser att regeringen har ett informationsövertag i EU-politiken. Göran Persson tog sig ju i alla fall tid att träffa Barroso i Rosenbad.
Förra veckan sa en kollega att man borde sövas ner inför långflygningar och väckas upp igen när man har landat, för att slippa bli nervös i luften. Eftersom jag känt av flygrädsla några gånger på senare år kom jag inte på något bättre svar än att narkos inte är helt okomplicerat. Men jag borde förstås ha svarat det självklara: För att stå på en ganska tunn rörlig platta som ligger över ett hett och delvis flytande jordinnanmäte samtidigt som jag far fram med en genomsnittlig hastighet av 107 000 kilometer i timmen med endast ett tunt lager atmosfär mellan mig och den kalla rymden så känns det faktiskt helt okej att koppla av här på jorden. Och det trots att det inte ens finns piloter bakom några spakar eller personer som passar upp på mig när jag trycker på en knapp.
I dag utsåg regeringen folkpartiets gruppledare i riksdagen, stockholmaren Bo Könberg, till ny landshövding i Södermanland. Han ersätter formellt Bo Holmberg från och med årsskiftet. Näste landshövding i Stockholm, heter han Bo Ringholm kanske?
Nordkoreas kommunistparti firar 60 år och har sannerligen inte sparat på krutet samtidigt som miljontals nordkoreaner svälter eller är kroniskt undernärda.
En sak är säker, totalitära stater är världsbäst på maffiga processioner och masskoreografi där varje individ krymper till en pytteliten kugge i maskineriet. Om det är någonstans en streakare skulle komma som skänkt från ovan så är det framför diktatorn Kim Jong-ils ögon på stora torget i Pyongyang i dessa dagar.
Efter dagens partiledardebatt i riksdagen är det slående vilken styrkeförskjutning som skett i inrikespolitiken sett över bara några år. En given kommentar efter en debatt som denna för bara något år sedan hade varit att de borgerliga partierna har en sammantaget bättre politik för Sveriges problem och möjligheter, men att Göran Persson dominerar med sin retorik. Den enda som då på allvar kunde bjuda honom motstånd i talarstolen var Alf Svensson. Den märkliga ordningen i de här partiledardebatterna, att statsministerns anförande kommer sist istället för först, gav dessutom Göran Persson en möjlighet att risa och rosa sina motståndare som en gammaldags skolmagister innan han lunkade tillbaka till Rosenbad med ett snett leende på läpparna.
Idag är situationen en annan. Det är moderatledaren Fredrik Reinfeldt som dominerar retoriskt och utstrålar sådant där fotogeniskt självförtroende. Göran Persson känns förvånansvärt ofta ofokuserad och trött, så även i dagens debatt. Samtidigt har Maud Olofsson växt som en blåkornsgödd bönstjälk i partiledarrollen och Göran Hägglund börjar titta fram på allvar ur Alf Svenssons skugga. Lars Leijonborg är den enda borgerliga partiledare som inte överraskar. Han lunkar på, men gott så.
Den borgerliga alliansen utgör ett tydligt regeringsalternativ. Men vilken regering som en röst på socialdemokraterna innebär förblir en öppen fråga. I det rådande läget blir Göran Perssons envisa besked om att han vill bilda en socialdemokratisk regering bara tröttsam. Vill socialdemokraterna regera tillsammans med miljöpartiet, som (ånyo) kräver ministerposter för att stödja dem? Eller vill Göran Persson ha med Lars Ohlys vänsterparti, som har börjat citera Marx i policydokument igen? Hur ställer sig socialdemokraterna till de nya partier som försöker vinna väljarnas stöd för platser i riksdagen?
Fredrik Reinfeldt har en poäng när han säger att det bara finns ett tydligt regeringsalternativ, nämligen den borgerliga alliansen. Snart måste Göran Persson hitta ett svar på hur alternativet ser ut för det parti han än så länge leder.
- Samtidigt som borgerligheten sitter och pratar här om någon miljard hit, någon miljard dit, så vet vi att de stora företagsägarna får aktieutdelningar som skulle räcka till att göra Sverige rättvist flera gånger om. Och därför, herr talman kommer jag att gå och hämta en halstablett till.
Lars Ohly gick inte direkt från klarhet till klarhet i dagens partiledardebatt i riksdagen när han skulle tala om varför de rikas pengar borde gå till ”rättvisa” istället för som idag till att belöna risktagande.
Det har glunkats en hel del om samhällsmagasin Neo som kommer att materialiseras någon gång under årets slut. Redan nu kan man gå in på magasinets webbplats och få en känsla för vad som är på gång - och det ser riktigt lovande ut. Chefredaktör Sofia Nerbrand, tidigare redaktör på Axess, borgar tillsammans med bra redaktörer och redaktionsråd för spännande och intressant läsning.
Personligen har jag inte riktigt vant mig vid benämningen ”den nya borgerlighetens samhällsmagasin”. Det nya liberala samhällsmagasinet ljuder bättre i mina öron, men så länge inte alla läsare förväntas dricka enkom ”krämig cappuccino”, utan liksom jag kan föredra en stark enkel espresso emellanåt så är jag helt tillfreds.
I vänsterpartiet fortsätter bråket om Kuba, läser jag i Svenska Dagbladet. Vad annat är att vänta av ett parti vars medlemmar inte kan enas i en så grundläggande fråga som om kommunism är bra eller dåligt? För alla som tycker att det finns ett givet svar på den frågan och hoppas att även kubanerna en dag ska få leva i demokrati är Tyskland ett föredöme. I måndags stod ambassadens portar öppna för dissidenter i samband med den tyska nationaldagsmottagningen i Havanna. (Filmen Good Bye Lenin! visades). Detta trots att EU-länderna tidigare i år enades om att sluta bjuda in företrädare för demokratirörelsen till sådana mottagningar för att inte irritera den kubanska regeringen. Vaclav Havel, Tjeckiens förre president som ju själv har ett förflutet som dissident, skrev då träffande att han hade svårt att tänka sig ”ett bättre sätt för EU att vanhedra de nobla idealen frihet, jämlikhet och mänskliga rättigheter som unionen omfattar.” Artikeln publicerades bland annat i Dagens Nyheter.
Att Tyskland nu återupptar det som har kommit att kallas för cocktailkriget är bra. Den kubanska regeringen ska inte kunna bestämma vilka människor som är välkomna till EU-ländernas ambassader. Följer Sverige efter?
Det är väl typiskt. Här har det varit brittsommar i flera dagar medan jag varit golvad av en grym höstförkylning och bara märkt av det fina vädret genom en springa i det öppna sovrumsfönstret. Och i dag när jag äntligen mår lite bättre och har kravlat mig upp ur sängen för att titta på Kroatien-Sverige-matchen så vinner kroaterna på en onödig straff. Nej, det håller inte. Jag kräver bra väder hela nästa vecka som kompensation och vinst över Island på Råsunda på onsdag. Inget mindre.
Jonas Morian som bloggar på PromeMorian undrar om ordet ”Just” i namnet på min blogg är tänkt att uttalas på svenska eller engelska. Som liberal internationalist är mitt svar att det står var och en fritt att välja själv.
På svenska uttalat [sys´t] kan det till exempel betyda att jag är en synnerligen renhårig person, vilket ju låter bra :-) Med alternativt uttal på svenska kan betydelsen leda tankarna till att det är just likt mig att tycka så som jag gör. Just på engelska [dz9st] har ju den trevliga innebörden rättvis. Men visst, som i just me, Magnus, kan man välja att se det i ljuset av att jag skriver som privatperson här.
Prick klockan 16.30 stängde riksdagens talman Björn von Sydow dörren till rummet där de 349 ledamöterna lämnar in motionerna under den allmänna motionstiden. Då hade om jag uppfattade saken rätt 4364 motioner kommit in, men några ledamöter hann passera tröskeln innan dess så räkna med att det kan bli några fler när den slutgiltiga genomgången är gjord. Hursomhelst är det fler motioner än förra året, vilket i sin tur var fler än året dessförinnan. Detta trots att ledamöterna vet att endast någon ynka procent kommer att påverka faktiska beslut. De flesta motioner hamnar i papperskorgen efter en formell och tidskrävande behandling i utskotten. Så jag bara undrar, finns det verkligen 4364 skäl att motionera?
I dag inleds den muslimska fastemånaden ramadan. I min gamla hemstads liberala tidning, Eskilstuna-Kuriren, där jag brukar skriva signerat på ledarsidan, skriver jag i dag om att handeln borde uppmärksamma ramadan i mycket större utsträckning.
Jag börjar bli riktigt trött på det usla skick EU-samarbetet tillåts vara i. Att utrikesministrarna måste sitta i krismöte för att unionen ska kunna göra det som stats- och regeringscheferna redan förra året enades om att unionen skall göra är under all kritik. I ett konstruktivt och ansvarsfullt samarbetsklimat hade Österrikes utrikesminister Ursula Plassnik aldrig kunnat hålla fast så länge vid den orimliga hållningen om ”privilegierat partnerskap” för Turkiet. Nu var det med nöd och näppe som de turkiska förhandlingarna om fullt medlemskap kom igång i tid.
Det här visar än en gång att EU:s reformvilja har gått i stå. Orken likaså. Per T Ohlsson fångar i sin söndagskrönika i Sydsvenskan det erbarmliga tillståndet på ett utmärkt sätt och Rolf Gustavsson beskriver i krönikan i SvD i lördags den förre kommissionsordföranden Jacques Delors frustration över ett europeiskt politiskt ledarskap som inte förmår göra något positivt av ett stort och enat Europa.
Ja, det är verkligen ynkligt. Och var finns Europavännerna här hemma? Socialdemokraterna har aldrig kunnat uppbåda någon entusiasm för EU och Göran Persson har följaktligen inga idéer och visioner. De nya moderaterna har tonat ner Europapolitiken från Carl Bildts dagar. Folkpartiet ligger lågt av taktiska skäl. Centerpartiet vill inte ha Euro i Sverige. Kristdemokraterna har på senare tid mest pratat om EU i samband med ett orealistiskt förslag om att återinföra införselreglerna för alkohol. Att Junilistan nu ger sig in i kampen om rösterna i riksdagsvalet leder väl bara till att de andra partierna blir ännu försiktigare i att poängtera EU-samarbetets fördelar.
Eller vågar något parti sticka ut hakan?
Vitryssland är vår närmaste diktatur. President Alexander Lukasjenko har kört landet i botten. Oppositionen förtrycks. Och allt händer blott en liten bit bort från andra sidan Östersjön.
Vitrysslandskännaren Tobias Ljungvall, författare till boken "Kontroll – Rapport från Vitryssland" har startat en blogg där han analyserar utvecklingen i landet. Det är angelägen läsning.
Aktuellt i Politiken (s) gläds åt att Skops augusti-september-mätning visar att färre anser att regeringen gör ett dåligt jobb.
Strax efter klockan tio på måndagsförmiddagen meddelade Junilistan att de ställer upp i riksdagsvalet nästa år och vips blev det solförmörkelse över Stockholm…
Nej, allvarligt talat, vad betyder Junilistan för den borgerliga alliansen? Det är svårt att veta. Å ena sidan kan partiet (septemberlistan blir väl namnet) komma att locka många besvikna sosseväljare som annars skulle ha röstat borgerligt. Å andra sidan är partiets vilja att bryta blockpolitiken inget givet framgångsrecept. (Inte heller nytt, vilket Nils Lundgren påstår). Partiets politik och kandidater kommer att hårdgranskas i media utifrån en blockpolitisk vinkling och frågan är om de då klarar av att ge ett sammanhållet och trovärdigt intryck.
Det är en sak att segla på EU-skeptiska opinionsvindar i ett Europaparlamentsval, en annan att nå framgång i ett riksdagsval.
Samtidigt som EU:s utrikesministrar sitter i krismöte om Turkiets planerade förhandlingsstart imorgon för att få Österrike att acceptera att turkiskt medlemskap är målet för förhandlingarna får den österrikiska linjen - privilegierat partnerskap som slutmål för förhandlingarna - stöd här hemma av Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU).
”Europa är historiskt sett en kontinent med en gemensam grund i kristendomen och den västerländska humanismen, och vi menar att detta faktum spelar in för den folkliga identifikationen med ”Europa”. Turkiet tillhör inte den historiska europeiska gemenskapen, och det finns skäl att anta den stora del av Turkiet (96 procent) som ligger i Asien även fortsättningsvis kommer att hämta fler kulturella influenser från närområdet än från Bryssel eller Stockholm.” skriver KDU i ett pressmeddelande.
Turkiet är inte moget för EU-medlemskap än på många år, men det beror på att landet inte uppfyller Köpenhamnskriterierna ännu, inte på att ett i huvudsak muslimskt land skulle vara kulturellt främmande för EU. KDU kanske inte har tänkt på det, men det bor faktiskt åtskilliga miljoner muslimer i EU idag.
I Reportrar utan gränsers monter på Bok- & Biblioteksmässan i Göteborg upptäckte jag att organisationen gett ut en handbok för bloggare och cyberdissidenter. Det är en jättebra idé. De modiga människor som utmanar diktaturernas censur behöver all hjälp de kan få.
I handboken ges konkreta råd om hur man bloggar anonymt och hur censuren kan kringgås. Guiden finns på engelska, franska, kinesiska, arabiska och persiska, (men inte på spanska) och kan läsas här.
Alla som träffar dissidenter i ofria länder borde ta med sig några exemplar.
- Ibland tror jag att vi i Sverige glömmer att om vi jobbar 35-40 timmar i veckan så arbetar de 70-80 timmar med lägre löner. I det långa loppet har det självklart en påverkan.
SEB-ordförande Marcus Wallenberg ser klart i SvD-intervju i dag efter en studieresa till New Dehli.
”Vi är många som kommer att visa vårt missnöje genom att sjukskriva oss”, säger en anonym tågförare i Stockholm till Expressen idag (papperstidningen) apropå att Connex avskedar en stridbar Seko-klubbordförande.
Ursäkta, men missnöje med arbetsgivaren är faktiskt ingen sjukdom. Tågförarna får protestera hur mycket de vill. Och det finns ett ord för att vägra gå till jobbet. Strejk. Det har ingenting med sjukförsäkringen att göra.
Riksdagens inte längre så nya webbplats är fortfarande inte färdigbyggd. På den gamla gick det snabbt och enkelt att ta del av vad som sagts en debatt och hur partierna röstat genom att söka på nyckelord i kammarens protokoll. Så inte längre. I somras hette det från riksdagsinformationen att det kommer att gå att göra det tids nog. Nu, två och en halv vecka efter riksmötets öppnande, pryds webbplatsen av upplysningen att ”Vi kommer successivt att föra till de dokument som saknas och bygga ut sökmöjligheterna. Arbetet pågår och kommer att fortsätta under hösten.”
Vänta och se, alltså. Den 6 oktober kommer riksdagens IT-avdelning att fira 20-årsjubiliem. Det är väl ett bra datum att sikta på för att göra riksdagens arbete fullt tillgängligt på webben igen?
Det är bara att erkänna. Höstens mörka mornar och kvällar gör inga underverk för orken. Men det går att göra något åt det. Själv är jag helt såld på min ljusskärm. Sovrummet badar i ljus på morgonen när den tänds. Kostar mindre än en resa till solen och räcker längre.
Under statsministerns frågestund i riksdagen i eftermiddags slungade Göran Persson iväg en syrlig svada om ”högeralliansen”. Partierna vill regera tillsammans men kan till skillnad från regeringen och samarbetspartierna inte presentera en politik tillsammans, menade statsministern. Ganska vågat med tanke på alla turer som föregick budgetuppgörelsen. Och inte nog med det. Med tanke på hur de röd-gröna har fortsatt träta om den interna uppgörelsen om flyktingpolitiken har de till och med lyckats ha delade meningar om vad det betyder att vara eniga.
Det var några dagar sedan mitt förra inlägg. Det beror inte bara på hösttrötthet. Fritiden har gått åt till att färdigställa en broschyr om samvetsfångar på Kuba inför Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Broschyren från Fonden Kubas politiska fångar kan läsas här (pdf).
Orkansäsongen har gått hårt åt södra USA. När många spekulerar i om Katrina, Rita och de andra ovädren kan ha något att göra med växthuseffekten sveper en meteorolog in med den ultimata konspirationsteorin. USA Today skriver i en artikel att Scott Stevens som till vardags arbetar som meteorolog på KPVI-TV i Pocatello, Idaho, anser att den japanska maffian har lagt beslag på en hemlig elektromagnetisk generator som Sovjet ska ha utvecklat under kalla kriget för att generera och kontrollera stormar. Maffian använder den mot USA för att hämnas atombomben över Hiroshima. Dags att lägga till Code Red-varning på barometern kanske?
Häromdagen ställde jag frågan här om Lars Ohly gått ur Fidel Castros blågula fanclub Svensk-kubanska föreningen (SVEK). Nu ser jag att han har gjort det. Till Ekot i igår sa Ohly att han inte förnyat medlemskapet eftersom SVEK slaviskt följer det som den kubanska regimen säger. Grattis till den sena upptäckten!
Efter utträdet hoppas jag att Lars Ohly engagerar sig för den växande demokratirörelsen på Kuba. Där finns ju demokratiska vänstersocialister. Som tips kan jag nämna Consenso Progresista.
Flyktingpolitiken kom upp under höstens första frågestund i riksdagen under eftermiddagen. Sven Brus (kd) frågade migrationsminister Barbro Holmberg vad regeringens vägledande beslut från den 7 juli om att de svårast sjuka barnen ska beviljas uppehållstillstånd har gjort för skillnad. Tre av fem avvisas ju i alla fall.
Ministerns svar är talande:
- Den information jag har är att inget barn efter juli överhuvudtaget avvisats – som var apatiskt.
Det gäller att välja sina ord. Av regeringens beslut framgår att inga apatiska barn eller barn som har andra svåra sjukdomar ska avvisas.
Göteborgs-Posten skriver om 15-åriga Sabina Rasidova som svårt traumatiserad avvisades i tisdags tillsammans med sin familj. Barnläkaren Henry Ascher säger till samma tidning att hon är så uppenbart sjuk att hon kan dö av ångest. Det hjälpte inte.
Frågan kvarstår. Vad är det vägledande beslutet värt?
I dagens budgetdebatt i riksdagen sa finansminister Pär Nuder att han vet att det stundar ljusa tider för ekonomin och sysselsättningen. Han har nämligen pratat med Tommy Schiller på Öbergs färghus i Västerås och han ser att försäljningen till både privatpersoner och målare går allt bättre. Som Karin Pilsäter (fp) påpekade i debatten är det här en nudersk variant av Olof Palmes hänvisning till Ludvig Svenssons gardinfabrik i valrörelsen 1982. Tanken då var att ökad gardinförsäljning kunde förstås mot bakgrund av ökat byggande vilket var en indikator på att det gick bra för Sverige.
Inte undra på att Nuder väljer en annan bransch idag. Ludvig Svenssons gardinfabrik har flyttat tillverkning till Estland. Gardiner i jobbdebatten handlar numera om regeringens ”plusjobb”, att hänga upp gardiner hos äldre. Med sådana satsningar för att minska arbetslösheten ter det sig naturligt att försöka måla framtiden i ljusa kulörer à la färghuset i Västerås.
Det blir lättare och lättare att vara finansminister. I alla fall när det gäller att promenera med budgetpropositionen till riksdagen. Borta är den tunga luntan. Väck är nu även cd-romskivan. Nyss gick Pär Nuder Drottninggatan fram till Riksdagshuset med ett litet USB-minne i ett snöre runt halsen…
Nu är jag tillbaka i Sverige efter några dagars valrörelsebevakning i Berlin. Det är en stad som bär på många minnen från öst-tiden. (Jag kan verkligen rekommendera Mauermuseum för dem som inte varit där).
Här hemma ser jag att Lars Ohly har besökt partiets Uddevalla-avdelning i helgen för att bemöta kritik därifrån om bland annat hans bekännelse till kommunismen. Hur någon kan fortsätta kalla sig för kommunist trots allt elände den orsakat blir om möjligt ännu svårare att förstå när historien kommer så nära som vid ett besök i Berlin.
Ohly medger att det är ett problem att folk förknippar k-ordet med elände och förtryck. Han säger till och med att han kan fundera på att inte använda det när han pratar med folk. Se där ett sätt att undvika kärnfrågan. Problemet är ju inte kommunikation, utan fakta. Kommunismen har de facto lett till elände och förtryck där den har praktiserats och där den fortsätter att praktiseras av regeringar i världen.
Så hur trovärdig är egentligen Lars Ohly? Har han till exempel gått ur Fidel Castros svenska fanclub, Svensk-kubanska föreningen?
Det tyska valresultatet blev precis så komplicerat som opinionsmätningarna antydde. Jag har ingen aning om vilket av de olika koalitionsalternativen som är mest troligt och därför inte heller vem som till slut blir kansler. Men snart måste valrörelsens många låsningar släppa. En sak är i alla fall så gott som säker. Det blir en majoritetskoalition. Den svenska traditionen med minoritetsregeringar ger tyskarna inte mycket för. Det borde vi inte göra i Sverige heller.
Nu ringer kyrkklockorna över ett soligt Berlin. Det får mig att tänka på att det hålls val i Svenska kyrkan idag. Det borde vara en inomkyrklig angelägenhet så som det är i andra samfund, men istället är valet partipolitiserat ända upp till kyrkovalven. Det får märkliga konsekvenser. För ett tag sedan skrev Kyrkans Tidning om att fyra moderater i Jönköping riskerar uteslutning ur partiet eftersom de ställer upp i kyrkovalet för en icke-partipolitisk lista. Snacka om att sätta valfriheten ur spel.
Junge Union, tyska kristdemokraternas ungdomsförbund, verkar ha problem med jämställdheten. På annat sätt kan jag inte tolka det här vykortet från deras Berlin-Mitteavdelning som jag fick igår. ”I vår mitt (vårt centrum) finns det fortfarande plats!” Det lär knappast locka många unga tjejer att engagera sig politiskt i JU…
I folkvimlet vid die Linkes valmöte stötte jag på två personer med ett plakat som det stod ”Voodoo for Peace” på. De sålde voodoo-dockor av Angela Merkel för tio euro styck. Det där med ”for Peace” kunde de inte riktligt förklara för mig, men det framgick att de inte direkt gillar CDU:s politik. CSU-ledaren Edmund Stoiber ska också bli voodoo-docka förresten, liksom George W Bush. Honom kan de ju inte vara utan.
Voodoo for Peace-människorna kände sig nog riktigt hemma igår bland die Linke-sympatisörerna. Det såg ut att finnas en och annan där som skulle vilja sätta en nål i Merkel. Hur många dockor som såldes har jag däremot ingen aning om.
Lite tidigare i går kväll, närmare Alexanderplats, i skuggan av Palats de Republik där östtyska parlamentet huserade då det begav sig, höll Schröders före detta finansminister Oskar Lafontaine valmöte. Att de tillhört samma parti kan man knappt tro när man hör honom. Som en av toppkandidaterna i det nya vänsterparitet die Linke, som egentligen är en valallians mellan de före detta östtyska kommunisterna och avhoppare från SPD, sågar han socialdemokraterna vid fotknölarna. Besparingar? Icke! Reformer? Nej, nej! Om bara skatterna var som i Sverige och Danmark skulle allt vara bra sade Lafontaine. Vad ”nyliberala reformer” leder till för samhälle kan man se i New Orleans, fortsatte han med värsta högljudda populismretorik.
Det är inte tu tal om att partiets budskap går hem hos en del. Stämmer opinionsmätningarna kan det kanske få så mycket som sju-åtta procent i valet imorgon. Men inget av de andra partierna vill ta med det i en koalition. Anledningen är enkel. Det har inga bra svar på Tysklands problem. ”Ingenting är så starkt som en idé vars tid har kommit”, står det på valaffischer med Lafontaine. Men hans idéer har passerat bäst före-datum för länge sedan.
Den tyska valspurten märks tydligt här i Berlin. Gerhard Schröder fyllde hela Gendarmenmarkt i går kväll, där SPD höll valmöte - eller valfest som det stod på affischerna. Bland röda ballonger, öltält, halvmeter-wurstar och storbildsskärmar trängdes socialdemokrater och nyfikna som trotsat regnet för att höra kanslern tala. Han fick hjälp av Günter Grass och partiledaren Franz Müntefering som värmde upp folkmassan. Och visst, Schröder är en utmärkt talare, slipad och karismatisk. Han gestikulerade och talade så rösten knappt höll. Men trots att oppositionen inte gjort någon lysande valrörelse och opinionsmätningarna pekar på en oviss utgång (flera tänkbara koalitioner ter sig ungefär lika sannolika), talar mycket för att detta är hans sista valspurt. ”Om ni vill ha Schröder som förbundskansler måste ni rösta på SPD”, uppmanade han folksamlingen på torget och betonade det alla vet: Fler föredrar honom framför Angela Merkel som förbundskansler, men de är samtidigt trötta på socialdemokraterna. Det talar inte för fortsatt röd-grönt styre.
Birgitta Ohlsson (fp) sammanfattade frågan bäst som en av de sista talarna i riksdagens debatt om flyktingamnesti. ”Det handlar om humanism, inte om höger och vänster.” Men trots många kloka och känsloladdade inlägg under den över sex timmar långa debatten blev beslutet i den frågan det befarade. Det blir ingen nystart i asylprocessen genom amnesti. Riskdagen sade nej med röstsiffrorna 172 mot 134. Fem ledamöter lade ned sina röster och 38 var frånvarande. Det gråkalla och blåsiga Stockholmsvädret känns som en mycket passande inramning efter det beslutet. Men något värmer det i alla fall att Utlänningsnämnden äntligen kommer att ersättas av migrationsdomstolar nästa år.
Riksdagen ajournerades inför migrationsminister Barbro Holmbergs anförande i asyldebatten så att åhörarläktaren kunde utrymmas. Ett tiotal personer hade dessförinnan sjungit en nidvisa och kastat ner papper i kammaren. Talmannen gjorde i det läget helt rätt, åhörarläktaren är ingen fotbollsläktare. Efter ministerns anförande släpptes åhörarna in igen.
Som tur är hör sådana här incidenter inte till det vanliga. Mot bakgrund av att det inte saknas röster för att begränsa tillträdet till Riksdagshuset av säkerhetsskäl hoppas jag att ingen tar det som hänt till intäkt för att åhörarläktaren bör vara tom oftare. Öppenheten är värd att slå vakt om.
Republikanska Föreningens nya ordförande, den socialdemokratiska riksdagsledamoten Hillevi Larsson, stod upp i riksdagens plenisal idag när kungssången spelades och kungen förklarade riksmötet öppnat. Carl XVI Gustaf sitter säker på tronen.
Europaparlamentet har fått en ny webbplats. Det är inte en dag för tidigt. Den gamla var lika överskådlig som Daidalos labyrint. Talmannen Josep Borrell Fontelles säger att målet för den nya webbplatsen är att dokumenten skall vara ”tillgängliga i dubbel bemärkelse, dvs. både åtkomliga och begripliga”. Det går framåt...
I morgon är det dags för riksmötets öppnande. När Göran Persson läser upp regeringsförklaringen gör han det som statsminister i en regering som har det svårt med samarbetspartierna och utmanas av dels en samspelt borgerlighet, dels nykomlingen Feministiskt initiativ. Vad gör Persson i det läget? Tja, varför inte värva en eller flera av Fi-avhopparna? Tänk om han skulle lyckas få med Ebba Witt Brattström i regeringen. Med henne som jämställdhetsminister istället för Jens Orback skulle Schyman & Co få problem.
Fi beslutade under årsmötet i helgen att ingen borde ha längre än 15 minuter till alla viktiga samhällsfunktioner. Ursäkta, men är inte poängen med feminismen att frigöra kvinnorna från hemmets fyra väggar?
Om en vecka är det dags för ännu ett partipolitiserat val till Svenska kyrkan. Socialdemokraterna får hjälp av LO som driver kampanj för att få medlemmarna att rösta på partiet. Att det handlar om inomkyrkliga frågor spelar ingen roll. Facket gör anspråk på att veta sina medlemmars bästa ändå.
Statliga AB Svenska Spel marknadsför sig i helsidesannonser i dagspressen som ett sunt alternativ i en otäck bransch. Man kan tycka att de borde använda pengarna till något bättre, till exempel insatser mot spelberoende. Bolagets dominerande ställning säkerställs ju genom den hårda regleringen av vilka aktörer som får finnas på den svenska spelmarknaden. Men mycket vill ha mer. I en av annonserna frågas om vi har ”den nätpoker vi förtjänar?”. Om bara Svenska Spel fick tillstånd att bedriva nätpoker på sitt alldeles egna säkra och ansvarsfulla sätt så skulle allt bli så mycket bättre, låter man förstå. På onsdagen meddelade spelminister Bosse Ringholm lägligt att ”svenska aktörer måste ges samma möjligheter som de utländska att bedriva till exempel poker på nätet.” Räkna alltså med att Svenska Spel får som de vill när regeringen inom kort fattar beslut i frågan. Sedan kommer annonsmiljonerna att börja rulla för att få så många som möjligt att spela ”ansvarsfull” nätpoker. En särskilt ansvarsfull sida av detta alternativ är att spelarna får tillbaka mindre av sina insatser än hos privata aktörer på internet. Har vi den spelpolitik vi förtjänar?
Liberala Ungdomsförbundet driver höstkampanj om att skolan måste bli bättre eftersom kunskapskraven har tonats ned och kvaliteten sänkts. Resultatet märks i den här uppmaningen på webbplatsen:
”Gå med i Liberala ungdomsförbundet idag och hjälp till att göra Göran Persson arbetslöshet.”
Vad driver en brittisk självmordsbombare? Många frågar sig det efter att ha sett eller hört talas om videon med en av London-bombarna, Mohammad Sidique Khan, som visades i al-Jazira i torsdags.
En intressant och skrämmande inblick i de radikala islamisternas tankevärld ges i en intervju gjord av journalisten Aatish Taeser i tidskriften Prospect. När den nederländska liberala parlamentarikern och författaren Ayaan Hirsi Ali tog emot folkpartiets demokratipris i måndags citerade hon flitigt ur artikeln.
Taeser intervjuar Hassan Butt, en 25-åring britt i Manchester med pakistanskt påbrå som gått från ett stökigt liv till att bli en hängiven radikal islamist som rekryterat muslimer till striderna i Afghanistan och prisar självmordsbombare. Intervjun som gjordes förra året går att läsa här.
”Idag får långt ifrån alla ut 80 procent av sin lön vid arbetslöshet. Det är en oroande utveckling. Inga arbetslösa ska tvingas acceptera underbetalda jobb…”
Partistyrelsens förslag till riktlinjer för den socialdemokratiska partikongressen 2005.
” …vi talar hellre om rätten till en rimlig försörjning än om full sysselsättning. Vi strävar efter att frigöra trygghetssystemen från den hårda kopplingen till lönearbetet.”
Ur Vi vill, miljöpartiets kortversion av partiprogrammet.
- Det är mycket bra att Fredrik Reinfeldt säger att det finns en skiljelinje här, för det är rätt. Det finns fel jobb.
Lars Ohly i riksdagens partiledardebatt 15 juni.
- Det gör ont i mig när Sveriges flykting- och migrationspolitik ständigt kritiseras för att vara för hård när vi istället borde känna stolthet över dess generositet.
Migrationsminister Barbro Holmberg begär mycket av läsarna i en intervju i det senaste numret av socialdemokraternas nyhetstidning Aktuellt i politiken. (Nr 33 sid. 6).
Det kom ett mejl från en vän på Kuba. Hon skriver att hennes pappa hungerstrejkar i sin fängelsecell sedan 19 augusti och att hon är orolig för hans bräckliga hälsa.
Pappan, Adolfo Fernández Saínz, dömdes till 15 års fängelse på våren 2003, tillsammans med över sjuttio andra personer verksamma i den kubanska demokratirörelsen. Amnesty International har förklarat samtliga vara samvetsfångar.
Adolfos ”brott” är att han har skrivit artiklar om den kubanska vardagen, en svår vardag som den statskontrollerade pressen skamlöst censurerar. Eftersom mediernas uppgift är att försvara revolutionen (kommunistpartiets makt) måste de oberoende journalisterna publicera sina artiklar utomlands för att få komma till tals. Vips anklagas de av makthavarna i Havanna för att vara köpta av utländska intressen.
Adolfo hungerstrejkar tillsammans med några andra samvetsfångar i protest mot att en av dem, 63-årige Arnaldo Ramos Lauzerique, blivit slagen av en vakt och satt i isoleringscell. Så ser vardagen ut i Fidel Castros fängelser. De befolkas av många personer som inget annat vill än att deras land ska bli en demokrati. För det straffas de hårt.
EU har tyvärr suspenderat de sanktioner mot Kuba som infördes efter att Adolfo och de övriga företrädarna för demokratirörelsen fängslades för drygt två år sedan. Men respekten för de mänskliga rättigheterna har långt ifrån förbättrats. Förtrycket är alltjämt hårt på Kuba.
En annan oberoende journalist, Oscar Mario González Pérez, arresterades 22 juli efter att ha deltagit i en demonstation utanför Frankrikes ambassad i Havanna. En demonstration för mänskliga rättigheter och kritisk mot EU:s nya Kubapolitik. Nu riskerar han att dömas till så mycket som 25 års fängelse.
De kubanska demokrater som fängslas kan inte göra mycket annat än att som Adolfo hungerstrejka i protest mot orättvisorna. EU kan däremot göra mycket. Skulle kunna. Om viljan och beslutsamheten fanns.
Nu har ansökningsformuläret för ackreditering av journalister till riksmötets öppnande lagts upp på riksdagens hemsida. Alla medieföreträdare måste skaffa särskild ackreditering för öppnandedagen. Apropå det finns det anledning att betona vikten av att värna riksdagens öppenhet.
Villkoren för massmedias tillträde till riksdagens lokaler regleras i dag i Lagen om säkerhetsskydd i riksdagen (SFS 1983:953 27–30 §). Alla journalister kan komma in och arbeta i riksdagshuset. Det räcker att visa upp presslegitimation. Vid speciella tillfällen, som riksmötets högtidliga öppnande, måste alla ansöka om ackreditering. Men nu finns ett förslag som varit uppe för diskussion på ett par möten i riksdagsstyrelsen om att ersätta denna lagstadgade rätt med särskilda föreskrifter. Föreskrifter som kan komma att göra skillnad mellan de journalister som regelbundet bevakar riksdagens arbete och andra medieföreträdare. Ett sådant nytt ackrediteringssystem för när olika journalister får passera tröskeln vore olycklig. Det finns en risk att trovärdigheten i rapporteringen skadas om vissa företrädare för media ges speciella tillstånd att vistas fritt i maktens korridorer medan andra måste ansöka varje gång de vill göra det.
Talman Björn von Sydow brukar framhålla hur viktigt det är att slå vakt om riksdagens öppenhet. Ett bra sätt att göra det är att låta bli att försvaga journalisternas möjligheter att bevaka riksdagsarbetet.
Hur ska vi svenskar kunna få en sundare inställning till alkohol? Man kan verkligen undra det efter att ha tagit del av Vestmanlands Läns Tidnings artikel i fredags om att Västerås individ- och familjenämnd nekat en delikatessmässa tillstånd att ordna vinprovning på Stadshotellet. Bara Systembolaget har rätt att anordna vinprovningar för allmänheten, anser vänsterpartisterna och socialdemokraterna i nämnden. Att politikerna i Örebro gjort en annan tolkning och tillåtit sådana mässor flera gånger tycks inte spela någon roll. Eftersom arrangören nu väljer att ställa in mässan går västeråsarna miste om en möjlighet att prova vin ihop med ost, choklad och andra delikatesser. Vilken seger för folkhälsan…
I sitt inledningstal till moderatstämman i Örebro i torsdags hävdade Fredrik Reinfeldt att frihet i vår tid har fått mer av ett mikroperspektiv. Om det förr rörde sig om ett frihetsslag som handlade om frihet i världen, demokrati och diktatur, väst mot öst och så vidare, så handlar frihet i dag om möjligheten att bestämma över det egna livet, sade Reinfeldt. Man måste ha ett bra snävt perspektiv för att skriva under på det. Diktaturer behåller alltjämt greppet över oändligt många människors liv. Det borde de frihetsälskande moderaterna prata om lite oftare. Men partiets bleka internationella profil är tyvärr inte något som avtagit i takt med att de nya moderaternas framväxt.
Semestern är slut och termometern visar obönhörligen att sommaren snart också är det. Nåja, den politiska temperaturen stiger i alla fall. Folkpartiet har haft landsmöte, moderaterna håller stämma och i nästa vecka träffas alliansens partiledare hemma hos Göran Hägglund i Bankeryd.
Liberalernas landsmöte mildrade tack och lov den integrationspolitiska rapportens förslag om automatisk utvisning eller avvisning av utländska medborgare som begår grova brott. Partiet har många riktigt intressanta integrationspolitiska idéer. Att låta dem hamna i skuggan av ett konstigt ”utvisningsförslag” var bara dumt.
I en helt annan fråga, ersättningsnivån i sjukförsäkringen, hade det inte skadat om Lars Leijonborg skickat en signal från landsmötet om att partiet på allvar är berett att kompromissa med 80-procentnivån. Förslaget om att se över nivån först vid en kontrollstation efter halva mandatperioden, om det blir maktskifte var inte speciellt förtroendeingivande. Att skjuta upp avgörandet i en fråga som socialdemokraterna kommer att avkräva alliansen svar på i valrörelsen vore dömt att misslyckas. Som Johan Schück skriver i en artikel i Dagens Nyheter i dag får de flesta som blir sjuka mer än 80-procent av lönen genom avtalsförsäkringarna. Så varför göra 80-procentnivån nästan helig när den ändå inte säger allt om den verkliga situationen för sjukskrivna?
En skog av master vajar lojt för vågorna i Visbys gästhamn. Vinden har mojnat och Gotlandsfärjan har lämnat ett hål efter sig i blickfånget, som om ett stort isberg lösgjort sig från ön och flutit iväg. Men snart kommer en annan färja att lägga till och omfamnas av landgångarna som sticker upp förväntansfullt från terminalbyggnaden. Trafiken är tät, besökarna många. På överseglingen från Stockholms skärgård kom färja efter färja i farleden. En som såg ut att vara en Visbybåt visade sig vara polsk, liksom flera av båtarna här i gästhamnen. Flaggorna som hänger slaka i båtarnas aktrar är svenska, nederländska, polska och tyska, de sistnämnda på båtar med hemmahamnar i såväl forna väst och öst. En segelbåt som gick vidare i morgondimman såg ut att vara från Estland. Det är länge sedan Östersjön var en vallgrav mellan väst och öst, nu förenar havet återigen. Men i den gamla Hansastaden Visby är de ömt underhållna befästningarna en påminnelse om att gränslöshet kan förenas med murar. Den medeltida hamnen har för länge sedan slammat igen och är idag Almedalen, varifrån partiföreträdarna håller sina tal varje sommar. Åsynen av ringmuren som stängde ute så många från stadens ymnigheter borde få dem att tänka på dagens murar mot omvärlden. Murar som vittrar av ålder må vara vackra att se på, men de förblir murar. Som ledfyr för tanken är hamnen vackrare. För även om det är på murarna som de blågula flaggorna vajar för vinden är det i den gamla hamnen som det växer och frodas i grönskan.
Härom dagen: Kvällen har lägrat sig över kusten. Från balkongen hörs U2:s konsert i Nice. Deras One blandas med det eviga knarret från cikadorna och det sövande suset från trädgårdens sprinklersystem. En yacht vilar som en hägring ute på havet. Haut de Cagnes medeltidsborg lyser gyllengul och strålkastarna från ett plan på inflygning smeker den sammetslena himlen. Ibland är livemusik som bäst så här, långt borta från trängseln i publiken och koncentrationen på scenen, när låtarna bärs fram över landskapet, omisskännliga men samtidigt annorlunda och spröda, utspädda av andra intryck. Avståndet förstärker närvaron. Musiken kommer till sin rätt. Det är som att höra den för första gången; Even Better Than the Real Thing.
Trenden går mot att vi svenskar tar allt senare semester. Förr var juli den helt dominerande månaden. I dag är det allt vanligare att sommarledigheten sträcker sig en bit in i augusti. Så är det också för mig i år. Nu stundar några sköna veckor utan vardagens alla måsten. Att fälla ihop den bärbara, stänga av telefonen och ta av sig klockan gör gott. På återseende.
Vad gör man om man ser en skadad katt i stan? Frågan blev aktuell för mig i torsdags hemma i Uppsala. På väg till jobbet såg jag en katt ligga på trottoaren. Den hade silverskimrande päls med mörka stråk och klarblåa ögon. En Birma gissar jag att det var. Den låg på sidan i en liten pöl av blod och kunde inte resa sig, men den andades och krafsade med tassarna när jag strök den över pälsen. Antagligen hade katten ramlat ned från ett öppet fönster på tredje eller femte våningen. Det är säsong för sådana olyckor nu. Flygande katter kallas de visst.
Så vad gör man? En tjej som också stannat till vid katten och jag endes om att ringa till smådjurskliniken vid Ultuna, men det var för tidigt på morgonen och telefonsvararmeddelanden vart än jag ringde. En av alla bilister som åkte förbi måste ha vetat bättre och ringt polisen, för snart kom en patrull.
Det är alltså till polisen man ska ringa i sådana situationer. Eller ska man det? Patrullen som kom hade redan på avstånd sin lösning klar. Katten borde slås ihjäl, ansåg de. De hade varken undersökt katten eller tittat efter id-märkning.
Nu fick inte poliserna som de ville. En kvinna som kom ut ur huset visste att det bor en veterinär där och hon bad henne komma ner. En snabb undersökning visade att det inte gick att utesluta att katten skulle kunna klara sig. Att poliserna vid det här laget tyckte att all uppståndelse var fånig gick inte att ta miste på.
Katten fick alltså åka in till smådjurskliniken, men där visade det sig att den inte gick att rädda. Det fick jag reda på när jag ringde dit senare under dagen. Jag fick också reda på att det inte är helt ovanligt att polisen slår ihjäl skadade katter. Att en katt vid sidan av att vara ett omtyckt husdjur även kan vara en dyr ägodel tycks inte vara allom bekant. Katter är helt enkelt djur med låg status; tänk bara på alla sommarkatter.
Om man nu verkligen ska ringa till polisen när man ser en skadad katt borde man kunna vara säker på två saker. För det första att de alltid kontrollerar om katten är id-märkt och att de i så fall snabbt sätter sig i kontakt med ägaren - innan de fattar beslut om att eventuellt avliva den. För det andra att de vet hur de ska komma i kontakt med en jourveterinär. Jag fick inte intrycket att man kunde vara säker på något av detta i torsdags.
Göran Persson säger att han alltid är i tjänst. Beslutet att inte gästa SSU:s kongress nästa vecka med hänvisning till semester är därför inte speciellt trovärdigt. Han var varit på alla andra SSU-kongresser sedan han blev vald till partiordförande.
Naturligtvis ska Perssons frånvaro ses i ljuset av fifflet med medlemssiffrorna i ungdomsförbundet. Han vill helt enkelt inte förknippas med SSU just nu. Men det är inte bara en markering riktad mot dem. För det första skulle ju deltagande på kongressen kunna påminna en och annan om andra så kallade affärer inom arbetarrörelsen. För det andra skulle ju journalisterna kunna ställa obekväma frågor om hur det kommer sig att ministrar i regeringen med förflutet i SSU-toppen kommit så lindrigt undan. Uppblåsta medlemssiffror är ju inget nytt.
Hur som helst borde SSU:arna inte ha svårt att förstå Perssons beslut. Som Johnny Munkhammar noterade under Almedalsveckan vill de ju ibland inte ens själva bli förknippade med SSU. När de delade ut flygblad på Visbys gator var avsändaren Unga Socialdemokrater.
Riksdagens webbplats har byggts om. Resultatet är tyvärr inte enbart till det bättre. På den gamla gick det snabbt att ta reda på vad som sagts i alla debatter. På den nya har sökfunktionen för kammarens protokoll – där allt som sagts i kammaren finns nedskrivet och där det framgår hur partierna röstat – tagits bort.
Riksdagsinformationen låter meddela att det kommer att läggas till en sökfunktion, men kan inte säga något närmare om hur lång tid det kan ta. Det kan röra sig om veckor eller månader…
Talman Björn von Sydow betonar ofta hur viktigt det är att slå vakt om den insyn och öppenhet som finns i riksdagen. Jag håller med. Webbplatsen är i det sammanhanget ett viktigt fönster för allmänheten.
Just nu byggs riksdagens plenisal om. Den är full av byggnadsställningar och presenningar. Det gör inget eftersom den inte används under sommaruppehållet. Webbplatsen däremot används året runt. Hoppas att den blir färdigbyggd snart.
”Bjud familjen på en internationell utflykt” är rubriken på en annons jag sett i Upsala Nya Tidning den sista tiden. Det är Arlanda som lockar med dagsutflykt till flygplatsen. Butiker, godis till barnen och panoramafönster med utsikt över flygplanen och landningsbanan.
Efter att ha spenderat flera långsamma timmar på Helsinki-Vantaa flygplats igår på grund av ett förenat flyg har jag svårt att se det roliga i en sådan utflykt.
Men annonsen ligger rätt i tiden. En rapport visar att 29 procent av LO-medlemmarna varken hade tillgång till fritidshus eller möjlighet att göra någon semesterresa förra året. En tidigare positiv trend har brutits, konstaterar rapporten. ”Av betydelse har säkert varit den försämring som skett på arbetsmarknaden under denna period”.
Svensk arbetsmarknad har ingen luft under vingarna. Många lever i ekonomiskt utsatthet på grund av det. Då återstår bara att titta på flygplanen under en dagsutflykt som åtminstone ”tar dina sinnen på långväga semester”.
Nya explosioner i London. Nya inlägg i debatten om vem som bör lastas för våldet i Irak.
Dagens intryck fick mig att ta fram Ian Burumas och Avishai Margalits utmärkta bok ”Occidentalism: The West in the Eyes of Its Enemies” (The Penguin Press 2004) ur bokhyllan och läsa om delar av den. En mening känns extra angelägen i dessa dagar:
”To blame the barbarism of non-Western dictators or the suicidal savagery of religious revolutions on American imperialism, global capitalism, or Israeli expansionism is not only to miss the point; it is precicely an Orientalist form of condescention, as thougth only Westerners are adult enough to be morally responsable for what they do."
Ingenting kan mäta sig med svensk vår i fråga om senfärdighet. För att bli av med abstinensen utan att chocka kroppen med alltför mycket värme blev årets marsresmål Skottland. Blåfrusna isgator här, ljusgröna gräsmattor där. Så hade det inte varit för maten så…
Nej då, så farligt var det faktiskt inte med den saken. Inte alls faktiskt. Jag höll mig borta från natthakets tveksamma specialitet (Deep Fried Mars Bar) och Haggis är helt klart underskattat. Vette tusan om inte fish n’ chips är det också. Att det inte funkar här hemma beror kanske bara på miljön? Jag tänkte på det när jag läste Marcus Bohlins krönika i Sundsvalls Tidning som hyllar ”en fish n’ chips inslagen i gårdagens The Sun”.
”För en anglofil som mig själv blir det inte bättre än så. Konstigt nog känns det inte lika spännande att tänka sig in i en situation där man sitter på Navet med fiskpinnar och pommes frites inlindat i Råd och rön”, skriver han.
Så sant, så sant. Det är atmosfären som gör hela skillnaden. Here Comes the Sun...
De två tysta minuterna för att hedra offren för terrordåden i London har ifrågasatts på sina håll här hemma. Varför uppmärksamma just detta illdåd och inte andra? undrar de skeptiska. Jag har svårt att förstå den kritiken. Vem känner inte starkt för dem som drabbats? Att det officiella Sverige gör gemensam sak med det officiella Storbritannien är inte heller så konstigt med tanke på medlemskapet i EU.
Med det sagt kan jag däremot hålla med om att det finns illdåd i andra delar av världen som berör mig lika djupt. Det ena behöver ju inte utesluta det andra.
I morgon onsdag har Iraks parlament uppmanat till tre tysta minuter för att hedra de många offren för de senaste dagarnas blodiga attentat i al-Musayyib och i Bagdad. I det i Bagdad var de flesta offer barn. Alla som vill delta i den värdiga manifestationen mot våldet och terrorn kan göra det. Terrorn är gränslös. Det behöver solidariteten också vara.
I måndagens Eskilstuna-Kuriren står det att medlemmar i Svensk-Kubanska Föreningen i Eskilstuna hungerstrejkar sedan i lördags. Den Castro-trogna föreningen protesterar mot att fem kubaner sitter fängslade i USA dömda till långa fängelsestraff för spioneri.
En av medlemmarna förklarar i tidningen att de valt att hungerstrejka för att den metoden drar till sig uppmärksamhet. Det står dem så klart fritt att göra det, liksom att hoppas att deras protest ska bidra till att de dömda i USA får nya rättegångar eftersom domarna enligt föreningen är politiska.
I Kuba finns däremot ingen rättighet att protestera. Där är dessutom alla domar politiska. Den som demonstrerar mot regeringens politik kan räkna med att trakasseras eller arresteras. Domstolarna och åklagarna är underställda regeringen och nationalförsamlingen, med andra ord kommunistpartiet.
I kubanska fängelser sitter samvetsfångar som av och till hungerstrejkar i protest mot att de dömts till decennielånga fängelsestraff. De så kallade brott de begått är att de har arbetat demokratiskt – utanför den kommunistiska statens kontroll – som journalister, bibliotekarier, politiker, människorättsaktivister eller i fackliga sammanslutningar.
Samvetsfångarna hungerstrejkar inte för att det ”drar till sig uppmärksamhet”. För dem finns inga andra sätt kvar att protestera eftersom den regering som Svensk-Kubanska Föreningen troget sluter upp bakom har berövat dem deras rättigheter.
Om det är någonstans som man inte förväntar sig att få syn på Vilhelm Mobergs utvandrarepos, om än i Jan Troells filmatiserade version, så är det på Sverigedemokraternas hemsida. Men där i web-butiken går filmerna att köpa, beskrivna som ”fantastiska berättelser” jämte böcker som Dansk Folkepartis ”Danmarks fremtid – dit land, dit valg...” och ”Mångkultur eller välfärd?”
Vilhelm Mobergs namn passar synnerligen illa i det sällskapet. Hans författarskap och hela livsgärning präglas av en liberal hållning till människor, samhället och politiken. Det är inte precis det som är Sverigedemokraternas kännetecken…
Min kollega Ola Nordebo som känner till det mesta om Karl Staaff (1860-1915) berättade häromdagen att den gamle stridbare liberalen och statsministern hade en del mindre kända sidor. Han var bland annat författare till filmmanuskript och skrev på en science-fictionroman.
Visst är det fascinerande med så mångsidiga politiker? Vad finns det för nutida exempel på sådana personer på den svenska politiska scenen? Är det någon som har några förslag? Jag är nyfiken.
Det slumpade sig så att jag tittade i tisdagens Hallandsposten när jag hörde nyheten om onsdagens grymma terrordåd i sydöstra Bagdad som dödade minst 24 barn. Ögonen föll på en insändare undertecknad av en företrädare för Kommunistiska partiet:
”...Imperialismens megafoner bland journalister och politiker må yla bäst de vill om hemska terrorister, men motståndet i Irak handlar inte om terrorism, utan om en legitim folklig motståndskamp som växer för varje dag.”
Insändaren avslutas med orden: ”Motståndskampen har vårt fulla politiska stöd.”
Liksom så ofta när dessa ”frihetskämpar” slår till är det vanliga irakier som drabbas hårdast. Amerikanska soldater delade ut godis till barnen i Bagdad när attentatet ägde rum.
Ett blodbad på barn. Vem kan stödja sådant?
I dag firar fransmännen sin nationaldag och ägnar en tanke åt slutet för l'ancien régime och dess kungamakt. Frihet, jämlikhet och broderskap! Här hemma är 14 juli däremot högtidsdag för monarkin; kronprinsessans Victorias födelsedag. Ironiskt, eller hur?
