All denna grädde

I dag har UNT en liten notis om min överraskning med grädden. Och Arla har föredömligt nog skickat generösa varucheckar och ett trevligt följebrev. Jag blir glad av sådant proffsigt konsumentbemötande.

Apropå artikeln i UNT spekulerar den butiksansvarige på Ica (som tagit bort de felförpackade varorna) om att de flesta konsumenter kanske blev glada när de insett att de köpt billig grädde istället för mjölk. Kanske är det så. Personligen tycker jag att det låter lika övertygande som att man borde bli glad om man beställer en islatte i sommarvärmen men får en Irish Coffee.

Och grädden står kvar i kylen. Jag har ännu inte hittat något bra recept som kräver drygt 1,5 liter tjockgrädde…

Fet blåsning

Dagens överraskning stod Arla för. Hemma i Uppsala igen från USA undrade jag om sonen min inte längre gillade Arlas röda mjölk efter att ha druckit amerikansk Whole milk i en veckas tid. Sedan såg jag att det var vispgrädde i glaset. Jag provade att vispa innehållet och det är inget tvivel om att det är grädde. Samma sak med den andra litern röd mjölk som jag köpte på Ica i eftermiddags. Paketet är fullt med grädde. Så istället för att komma hem med två liter röd mjölk har vi två liter vispgrädde i kylen, i mjölkförpackningar. I morgon bitti är det jag som ringer till Arla och ber om en förklaring.

Spökskogar

Efter en vandring längs strömmar, vattenfall, schiffersluttningar och jättelika rhododendronbestånd vid Bald River Falls häromdagen blev det en lättare tur i går, med bil upp till bergstoppen Clingmans Dome (Kuwahi enligt Cherokee-indianerna) i Great Smoky Mountains National Park.

2000 meter över havet var det kyligt som svensk sommar och vegetationen liknade också den hemmavid, eller den i centrala Kanada, för att ta jämförelsen som folk här gör. Promenaden upp till toppen var vacker, men bjöd samtidigt på en sorglig illustration av förödelsen orsakad av en liten barrlus härstammande från centrala Europa som av misstag spritt sig här. Bestånden av nordamerikanska Fraser Fir-träd i parken ser ut som spökskogar eftersom det lilla krypet som heter Balsam Woolly Adelgid dödat merparten av träden.

Carbon footprint som en dinosaurie

Efter några dagar hos min syster och hennes man här i USA är det bara att konstatera att mitt ”carbon footprint” på plats (flyget inte inräknat) blivit stort som en hel skoaffär. Innan de flyttade hit till Tennessee gick besöken till Upper East Side på Manhattan. Där i New York fanns allt på gångavstånd, endast plånboken satte gränserna. Här i Knoxville börjar dagen först när man satt sig i bilen. En så enkel sak som ingredienserna till gårdagens fisksoppemiddag krävde fyra stopp långt ifrån varandra. Lite shopping betyder timmar i bilen på väg till de utspridda affärerna.

Knoxvilles stadskärna håller likt många andra amerikanska städer på att rycka upp sig. Nya bostäder och affärer växer fram, men utvecklingen går långsamt och det är utspritt utmed vägarna allting finns. Än åker man några kilometer hitåt, än åtskilliga ditåt. Värmen håller mig från att ta en joggingtur, men om jag skulle vilja göra det är det bilen till spåret som gäller. Att tänka bort bilen här i USA är faktiskt inte möjligt, om man inte bor i städer som San Fransisco eller New York. Desto mera angeläget att elbilarna börjar rulla på gatorna snart istället för alla pickup trucks och SUV-monster.

Torka i USA

De senaste årens torka har gått hårt åt grundvattnet i sydöstra USA, har jag fått höra. Igår fick jag en god illustration av det apropå ett besök i det stora grottsystemet i Sweetwater, Tennessee, som döpts till ”The Lost Sea”. Ytan på den stora underjordiska sjö som finns där och gett namn åt turistattraktionen har sjunkit 15 fot på tre år (4,5 meter), enligt guiden. Bryggan från vilken båtarna lade till förr pekar ut i luften och en ny och lägre har kommit till. Än så länge finns det gott om vatten i sjön, men fortsätter det så här kanske ”The Lost Sea” får en annan innebörd i framtiden.

Resebestyr

Just nu sitter jag i Knoxville, Tennessee och skriver. Jag är här apropå sommarens andra stora jämna födelsedag i familjen. Mellanlandningen i Atlanta på väg hit blev hur kaotisk som helst. Ett oväder vände uppochned på alla tider och massa flighter blev försenade och inställda.

Hundratals passagerare i de stillastående köerna till de otillräckliga informationsdiskarna, departures-tavlor som ändrades hela tiden (och en trött ettåring som ville men inte kunde sova i kaoset) ledde till slut till en ofrivillig natt på ett av alla opersonliga flygplatshotell och en massa samtal till flygbolaget för att fixa ombokningen nästa dag.

Ja, att resa med flyg är långt ifrån alltid en njutning. Med kaoset i minne och föst igenom de rigorösa säkerhetskontrollerna dagen efter kändes en citronsyrlig passage ur den thriller jag köpte på Arlanda av Robert Harris (The Ghost) mitt i prick:

”Travel is sold as freedom. But we where about as free as lab rats. This is how they’ll manage the next Holocaust, I thought, as I shuffled forward in my stockinged feet: they’ll simply issue us with air tickets and we’ll do whatever we’re told.”

Njutning i norr

Förra veckan provade jag äntligen på Åres Zipline-bana och hängde med tuffa down hill-mountainbikeåkare. Jag hade förväntat mig lite mer adrenalinpåslag av att susa fram längs en lina 60 meter över marken, men kan trots det definitivt rekommendera zipen. Cykla i full karriär nedför skutan är jag än så länge för feg för, tyvärr.

Hur som helst är roligt att se att Åre börjar bli en sommar-Mountain resort att räkna med. Man ska inte förvänta sig något likt Queenstown, Nya Zeeland, men det är å andra sidan få ställen som kan tävla med den pärlan.

Från farten i Åre var det inte dumt att dra sig tillbaka till lugnet i stugan på Rödön utanför Östersund igen. Ja, lugnt förutom härligt 60-årsfirande och en massa ivriga barn. Men allt det här var i förra veckan. Nu är jag i USA.

Luddiga lok

Jodå, de virkade lokomotiven jag skrev om i förra inlägget existerar verkligen. En utflykt i Upplandssommaren härom veckan gav svaret på hur de ser ut. Och nej, jag köpte inget…
Förresten är en tur med Lennakattens museijärnväg till Fjällnora (veteranbuss sista biten) en perfekt familjeutflykt.