Pistoler och pekpinnar

"It's just common sense."

Chefen för det lilla skoldistriktet Harrold Independent i Texas, David Thweatt, förklarar i den här artikeln varför distriktets lärare i höst ska kunna börja bära vapen i klassrummen.

Otroligt nog tycks inte föräldrarna ha något att invända mot nyordningen. Rädslan för skolskjutningar verkar vara större än den självklara invändningen att eleverna får lära sig att miljöer utan vapen är otrygga.

Harrold Independent School District är ett särfall i USA, men tankegångarna är långt ifrån unika. Tragiskt nog finns det en amerikansk gräsrotsrörelse som heter ”Students for Concealed Carry on Campus”, som arbetar för att avskaffa vapenfria zoner på collage så att vanliga studenter ska kunna bära dolda vapen till vardags. I mitt tycke är det så långt från sunt förnuft man kan komma för att komma till rätta med problemet med skottlossning i skolor.

Vi vänsterhänta

En dag för vänsterhänta. Naturligtvis finns den. 13 augusti ska vi som är vänsterhänta sträcka på oss lite extra, tänker sig instiftarna. Jag gör ett försök: Åhej!

Dagen är lika lite officiellt sanktionerad som Världsskattdagen, så visst kan man ta till sig den med glimten i ögat. Och nog kan man som vänsterhänt dra anekdot på anekdot om olägenheten i att skära i felvända limpor, skriva så att handen inte suddar ut orden på pappret och hantera felvända handtag på köksredskap. En hel värld av smärre i-landsproblem öppnar sig. Fascinerande, eller hur?

Men så har vi det här med alla tröttsamma uppräkningar av kända vänsterhänta personer, levande och döda. Inte nog med listorna, vissa personer på dem är omtvistade kan man läsa när man fördjupar sig i det ack så rafflande ämnet. Paul McCartney har till exempel setts använda högerhanden, trots att han brukar listas som vänsterhänt. Hello Goodbye!

Ungefär var tionde person på jorden är vänsterhänt så självklart finns det politiker, skådespelare, artister, idrottare och andra celebriteter bland alla dessa miljontals människor. Låt mig gissa att deras identitet som kändisar är bra mycket större än den samhörighet de känner av att vara vänsterhänta.

Jag blundar och ser framför mig Vänsterhäntas världskongress med delegat Barack Obama som med rungande stämma talar om eländet med de aviga greppen på tårtspadar och pennvässare. ”We need change!”

Slåtteräng mitt i stan

Carolinaparken mitt i Uppsala kan se vildvuxen ut under sommaren, men om man tänker äng istället för gräsmatta förstår man vad det handlar om. Och en äng ska så klart slåttras. I dag började arbetet till många nyfiknas glädje. Jag var en av dem.

Avundsjuka New York style

These are “people with more modest incomes, who wouldn’t just walk up and say, ‘Hey, let me get a table’ if they’re back home in London, where it’s too expensive to go to Boujis,” … “But in New York, they can get away with it.”

Fick tips om den här roliga artikeln i New York Times av min syster. Billigt är knappast ett ord som man brukar förknippa med Manhattan, men den svaga dollarn har lockat rekordmånga turister redo att strö pengar omkring sig den här sommaren. Världsvana manhattanbor har inte alltid så lätt att hantera situationen…

Blicka bakåt och framåt

Inget är så enkelt som att titta i backspegeln och se hur fel smarta personer haft om vad som komma skall. Vetenskapen och den tekniska utvecklingen har gång på gång ryckt undan mattan för dem som trott sig blicka framåt med båda fötterna stadigt på marken.

Här är ett exempel som jag hittade i Richard Dawkins hjärnkittlande populärvetenskapliga bok Unweaving the Rainbow. Det är den amerikanske astronomen William Henry Pickering (1858-1938) som citeras:

The popular mind often pictures gigantic flying machines speeding across the Atlantic and carrying innumerable passengers in a way analogous to our modern steamships … It seems safe to say that such ideas must be wholly visionary, and even if a machine could get across with one or two passengers the expense would be prohibitive …

Den inte lika enkla uppgiften är att titta sig omkring här och nu och fundera över vilka förutsägelser som kommer att te sig lika tokiga som den här i framtiden. Det riktigt stimulerande med det tankeexperimentet är att det helt säkert kommer att ske många fantastiska genombrott och landvinningar som vi inte har en aning om i dag.

Skriver om Burmas junta

Jag kommenterar inte längre politik på den här bloggen. Det gör jag bara på arbetstid. Så mycket sådan har det inte heller blivit i år eftersom jag är föräldraledig. Men en gång i månaden hoppar jag in på jobbet och skriver en LNB-krönika. Jag sträcker mig till att tipsa om den senaste krönikan här trots allt. Den handlar om Burma, där militärjuntan alltjämt håller folket i ett järngrepp. VK i Umeå och ST i Sundsvall är två tidningar som publicerat min krönika i dag.

Skräp är ingen lek

Ölburkar, ciderflaskor, fimpar och kletiga systemetpåsar, knappast saker jag vill plocka upp, men ännu mindre sådant som jag vill att mitt barn ska leka med. Därför började dagens besök i lekparken med snabb städning av regnskyddet, innan han hunnit rota för mycket i skräpet som låg där.

Jag kan förstå att folk vill sitta i Carolinaparken och festa. Det är ett mysigt ställe. Jag har inte heller problem att fatta att man vill sitta under tak i lekparken när regnet ligger i luften. Men hur svårt är det att begripa – till och med efter halloncider och billig öl – att man måste plocka undan efter sig när man festar i en lekpark? Småbarnsföräldrar har faktiskt nog med att ta hand om sina egna barns saker.

En riktig trädgård

Korkek à la Disneys Ferdinand i Botaniska trädgården här i Uppsala. Kanske har samma spelevink varit framme som satte julkulor i de två lagerträden i julas tillsammans med skyltarna Jullager och Kullager?

För övrigt är Botan enda platsen utomhus i stan där det finns ett anständigt olivträd att njuta av. När den starka solen ger lyster åt bladen i olivträd, finns det någon grönska som glittrar som den?

Fördomar på bild

I går tittade jag in i Helga Trefaldighetskyrkan här i Uppsala. Gamla kyrkorum är ju oslagbara när man behöver lite svalka i sommaren och för mig som läst konsthistoria är dess målningar och klerestorium fascinerande i sig.

Men just nu pågår i kyrkan en intressant utställning om skolplanscher från förr, då kristendomen skulle tutas in i alla barn. Som kaplanen Mikael Mogren skriver i utställningsbladet är bibelplanscherna målade med fördomar. De som felar är svartmuskiga, de som gör rätt är blonda.

Nog för svalka är bra, men jag började rysa när jag levde mig in i hur det måste ha varit att gå i skolan när kristendomen ansågs vara en angelägenhet för alla barn. Som tur är har samhället blivit mer upplyst sedan dess och religionen fått en mera passande och undanskymd plats med tanke på vad den kan ställa till med.

Poetens spottloska

Jag förstår mig inte på personer som ger sig in i den offentliga debatten utan ärlig avsikt att samtala, sådana som bara vill ge verbala spottloskor. När de som beter sig så dessutom är personer som lever på att bruka ord och dagligdags väger deras valörer är det än svårare att förstå vad de håller på med, tycker jag.

Det är Uppsalaförfattaren och lyrikern Bo Gustavssons artikel på UNT:s debattplats i helgen som gick som får mig att skriva. Egentligen borde väl inlägget mötas med tystnad, men jag såg artikeln igen nu när tidningen gick till pappersinsamlingen och kunde inte låta bli att fundera lite över det jag läste.

Det är inte fint nog att vara författare i Uppsala och i Sverige i stort, får man veta av Bo Gustavsson. Författarna som inte är kändisar ”…tvingas leva i ett slags intellektuellt och ekonomiskt getto.” Populärkulturens ställning får honom att jämföra med ”…en fascistoid enkultur.” Han tycker inte om ”…kulturell terrorism.”

I går gick jag till stadsbiblioteket och läste i de sex diktsamlingar av Bo Gustavsson som fanns inne. Där finns finstämd poesi, särskilt i samlingen ”I dagen”, men även i mitt tycke tröttsam självupptagenhet avsedd att äga allmängiltighet: Stumma sidor för mig.

I UNT-artikeln skriver Bo Gustavsson så här: ”Och när jag ger ut en ny bok förväntar jag mig inte mer än en total tystnad till ackompanjemang av några få recensioner.”

Självupptagenhet var ordet. De vårdslösa anspelningarna på fascism och terrorism som beskrivning av kulturklimatet blir mot den bakgrunden inte bara löjeväckande utan även oförskämda mot läsarna. Poeten behagar inte besudla sig genom att föra ett ärligt samtal med den förmodat obildade skocken som ändå bara läser bästsäljare från Pocketshop.

Jag förstår det inte. Den attityden är om något ett sätt att göra sig verkligt ointressant för vanliga läsande människor. Varför bry sig?