Misstroende eller ej

Det är intressant att ta del av förvirringen som råder om misstroendeförklaring för närvarande. Jag tycker att den säger några intressanta saker om svensk politik.
För det första är den pragmatiska konsensuskulturen tongivande. I många andra länder hade misstroendeförklaring mot regeringen varit självklar efter kritik av den kaliber katastrofkommissionen levererat. Inte så i Sverige. Här aktar sig oppositionen för att framstå som bråkstakar som inte vill ”gå vidare”. Att ta ansvar har traditionellt sett tolkats mer som att vilja se framåt tillsammans än att kräva att ansvariga som misskött sig ska avgå. Därav de borgerligas avvaktan.
För det andra har bilden av socialdemokraterna som det regeringsdugligaste alternativet i svensk politik raserats. Kejsaren i Rosenbad är naken. Problemet är bara att Göran Persson inte har något emot att fortsätta regera som nudist.
För det tredje säger sonderingarna mellan allianspartierna om misstroende eller inte misstroende något om deras samarbete. Med god framförhållning tillsattes arbetsgrupper och äntringsstyrka samt en tidsplan med aktiviteter för att få maximal utdelning av samarbetet: En vägkarta för maktskifte om man så vill. Men nu kommer en fråga in från sidan och ställer flexibilitet och politisk fingerfärdighet inom de fyra partierna på prov. Har partierna det som krävs för att dra nytta av den förändrade verkligheten?