En grym man har fått en grym död. Vad har blivit bättre med det?
Irak är hemsökt av våld, men då och då har goda nyheter trängt igenom den svarta rapporteringen. Ofta har det handlat om att nya steg har tagits i uppbyggnaden av det nya Irak på ruinerna av diktaturen. Men i och med hängningen av exdiktatorn har våldet sipprat in i fundamentet av det nya Irak, som tagit vid efter Saddams styre då staten var en bödel. Till vilken nytta?
I dag hörde jag Bing Crosbys White Christmas som i svensk översättning ju heter Jag drömmer om en jul hemma. Ordet vit tas för givet i visan om vintertid. Det blir ironiskt ett år som detta, när snön är extra långt borta.
Julfirandet i byn Mackmyra i utanför Gävle bjöd på juldagsgolf på gröna banor för dem som kände sig hugade och nu sitter jag i Åre och ser snön sitta som plåsterremsor utefter skutans sida, upplysta av strålkastare så att ingen ska missa dem. Kanske är det dags för en nyöversättning av den där sången?
I slutet av december 1895 öppnade bröderna Lumière världens första biograf i Parisrestaurangen Grand Café. 112 år senare kan biofilmen fortfarande skapa magi. Den som tvekar efter att ha noterat att julens svenska så kallade storfilm heter Göta kanal 2 fick i alla fall en påminnelse om det när TV4 förtjänstfullt förgyllde julen med Sagan om ringen-filmerna.
Efter att Peter Jacksons filmatisering av Tolkiens epos fyllde fyllt biograferna för några år sedan kan man tycka att det vore naturligt att uppdra åt succéregissören att ta sig an boken Bilbo – en hobbits äventyr, en genuin ”prequel” till de tre filmerna. Men dessvärre tycks filmbolaget se sig om efter en annan regissör på grund av tvister om intäkter. Magin på bioduken borde aktas högre än så. The One Ring.net har en bra ledare om saken.
På eftermiddagen pratade jag i riksdagen om situationen för personer fängslade för sina åsikters skull på Kuba och deras familjer. Ett gott tips så här till jul, visa solidaritet med dem genom att sätta in ett bidrag till fonden Kubas politiska fångar. Alla bidrag går oavkortat till att stödja femton samvetsfångar och deras familjer.
Det finns inget som säger att kufar som på fritiden ägnar sig åt att försöka vederlägga världens mest väldokumenterade brott mot mänskligheten för den skull nödvändigtvis är olämpliga i sina yrkesroller. Det är viktigt att skilja på åsikter och handlingar.
Däremot är det djupt oroväckande hur regimen i Iran underblåser antisemitism i sin propaganda, bland annat genom Förintelsekonferensen i Teheran. Om den skrev jag en krönika till Eskilstuna-Kuriren i fredags.
”Det är ingen slump att vissa kallar Helms-Burtonlagen för Helms-Castrolagen.”
Den kubanske oberoende journalisten och ekonomen Oscar Espinosa Chepe pekar på hur Kubas regering tacksamt skyller hemmagjorda problem på USA:s embargo. Citatet kommer från den spanskspråkiga tidningen La Primavera de Cuba som ges ut i Sverige och vars andra nummer jag fick häromdagen.
I Monty Pythons film ”Life of Brian” försöker han förklara för den hänförda skaran följeslagare att han inte är Messias; ”Will you please listen? I am not the Messiah, do you understand?! Honestly!”. Det går med andra ord inte så bra. ”Only the true Messiah denies His divinity.”, säger de.
Och i dag hade socialdemokraternas valberedning för att utse Göran Perssons efterträdade möte med partidistrikten. Nu ska den tillfråga de ”aktuella kandidaterna” - bland annat Margot Wallström som sagt, nej, nej och åter nej till att bli partiledare.
Jag kommer just från Kulturhuset i Stockholm där en vän och hans ladinoband Savor de Ladino gav en mycket uppskattad och inspirerande konsert i kväll. Jag hoppas få höra mer av bandet snart igen.
I dag är det FN:s internationella dag för tolerans. Det känns som en bra inramning för att visa livstecken här igen. Hav fördragsamhet med en hösttrött bloggare som inte mäktat med att hålla alla järn i elden på ett tag.
…som jag går förbi på väg till jobbet på mornarna har stängts av för säsongen – en försmak av den där speciella tystnaden och tillknäpptheten som hör det kalla halvåret till. Jag är inte riktigt redo för det ännu och flyr därför till Côte d'Azur en vecka. Au revoir!
Det värsta med kärnvapen är att de han hamna i händerna på oberäkneliga förtryckarstater. Nordkorea är så opålitligt att det inte ens går att ta Pyongyang på orden när regimen säger att den genomfört en lyckad provsprängning av en kärnladdning. Vad ska man då tro om det blir skarpt läge och Kim Jong-Il försäkrar att han inte kommer att spränga någon bomb?
Nobels frihetspris skulle man kunna kalla årets pris för fred och i litteratur.
Orhan Pamuk är en intellektuell som till skillnad från flera andra uppburna författare aldrig har irrat in på politiska bakgator utan tvärtom konsekvent stått för liberala värderingar och för det blivit kritiserad av nationalistiska krafter i sitt hemland. Den bangladeshiska ekonomen Muhammad Yunus och hans verk Grameen Bank belönas för idén om att ge mikrokrediter till fattiga människor som inte varit välkomna hos vanliga banker. Kort sagt, pris som sätter innebörden av demokrati och marknadsekonomi i fokus – och utan det ingen frihet.
Maria Borelius har blivit utsedd till minister för att driva handelsfrågor, men hon får bara svara på frågor om sin vandel. Det går inte att göra ett bra jobb under de förutsättningarna. Hur länge kan hon sitta hon kvar? Hur länge vill hon sitta kvar?
Med tanke på detta kan man undra om någon tidigare kulturminister gjort mer än Cecilia Stegö Chilò för att få folk att betala betala tv-licens…
...har fått en ny partisekreterare med tydlig socialliberal kompass. Valet av Erik Ullenhag visar att Lars Leijonborg har lite hum om vad folkpartisterna kräver efter valtillbakagången. Själv tänker han dock sitta kvar som partiledare länge än sa han i partiledardebatten i riksdagen häromdagen: ”Och så länge jag är ordförande i Folkpartiet – och som det känns nu kommer det att vara åtskilliga år än”.
Göran Persson fick inte ur sig någon gratulation till Fredrik Reinfeldt och alliansen när han förklarade sig besegrad sent på valdagskvällen. Inte heller ställde han upp på Publicistklubbens traditionella eftervalsdebatt i måndags, en debatt som de borgerliga partiledarna hade röjt utrymme för i kalendrarna trots pågående regeringsförhandlingar. Så gör bara en dålig förlorare. Om två veckor är det partiledardebatt i riksdagen apropå regeringsförklaringen. Det ska bli intressant att höra hur Göran Persson låter då, för han ställer väl upp?
I går kom en Apple-frälst kollega hem från New York och berättade lyriskt om Apple Store Fifth Avenue som håller öppen dygnet runt. Samtidigt hörde jag Handels 2:a vice ordförande Tommy Tillgren säga "för djävligt” i Ekot apropå förlängda kvällsöppettider på stormarknader.
Det fick mig att tänka på en Handelsombudsman hemma i Uppsala som sa att han tyckte att det var rätt charmigt när affärerna i city var stängda på söndagar. Det tycker inte jag. Själva förutsättningen för Handels medlemmars jobb är att affärerna är öppna när kunderna vill handla, men det här med att kunden alltid har rätt verkar ligga långt från fackets filosofi. Som tur är kämpar de i motvind.
Om en vecka börjar P1 Mode sändas. ”Bli snygg med din radio!” står det i pressmeddelandet som kom för några dagar sedan om detta kanalens första modeprogram.
Budskapet är talande för det nya public service-tänkande som slagit igenom i SR-ledningen och som fick välförtjänt kritik av flera radiojournalister på DN-debatt häromdagen.
Mera livsstil, mindre av ”tråkiga” samhällsprogram, ska det bli. Ett av de program som inte längre platsar i tablån är min favorit Konflikt. Det kommer att läggas ner. Konflikt har i de senaste programmen tagit upp frågor som ”Går det att exportera yttrandefrihet?”; ” Är alla ny lagtext och föreslagna utökningar av polisens befogenheter nödvändiga redskap för att bekämpa terrorism och grova brott?”; ”EU-frågans frånvaro och framtid”.
Jag kan inte låta bli att jämföra med en frågeställning i pressmeddelandet om P1 Mode: ”Varför kryper midjan på jeansen uppåt?”...
Nu när hösten är här gäller det att inte utsätta sig för onödiga frestelser i vardagen, till exempel på väg till jobbet. Vissa pendeltåg från Uppsala till Stockolm går över Knivsta och Märsta. De är ofarliga. Men andra tar vägen över Arlanda Central istället. Det är en svår prövning varje gång tåget stannar där och jag vet att det stora höstmörkret är nära, liksom rulltrapporna upp till flygplanen som kan ta mig bort från det.
Nu är Bokmässan över. Jag orkar inte skriva något djuplodande i kväll om alla intressanta seminarier och intryck, men några saker kan jag inte låta bli att säga.
Hur tänker de som säljer ”hemliga bokpaket” på en mässa där det största problemet är att sålla bort titlar i travarna av böcker som man vill ha?
Hur tänker Kraft&Kultur när de har en kitschig Kubamonter med Che-affisch och allt på en mässa som har tema yttrandefrihet? De ägnar det senaste numret av sin kulturtidskrift Voltaire åt ”Tema Kuba & Karibien” och skriver om ”rytmernas paradis, Kuba”. Ett reportage om journalistfängelset Kuba hade varit intressantare.
Erik Jennische på Silc förlag kläckte idén till Bokmässans smartaste bokkasse. Budskapet på den lyder att journalisten Dawit Isaak suttit fängslad i Eritrea utan rättegång i fem år.
Det är många här som vill bära sina bokinköp i en sådan kasse. En enkel men värdig gest av solidaritet. Symboliken är extra tydlig i dag eftersom det var 23 september 2001 som Dawit Isaak, Sveriges ende samvetsfånge, kastades i fängelse.
”Vad skönt att gå därifrån. Där är det ju bara en massa PK-böcker om tredje världen och sånt.”
En mindre politisk korrekt kvinna i medelåldern till sin väninna när de lämnar Internationella torget på Bokmässan.
Det blev varma applåder här på Bokmässan i förmiddags när Ayaan Hirsi Ali, Sverigeaktuell med boken En fri röst och författaren Lena Andersson samtalade med svenska PEN:s ordförande Björn Linnell på temat ”Att sätta gränser för Gud”.
Från sina olika erfarenheter och utgångspunkter berättade de båda om hur viktigt det är att inte avstå från att kritisera religionen när den används som ett maktinstrument för att tvinga människor till underkastelse – i familjen eller i samhället.
Ayaan Hirsi Ali är den som i särklass får betala högst pris för sitt engagemang mot religiös intolerans. Lena Andersson fick hatbrev efter sitt uppmärksammade sommarprogram om Jesus förra året, men Ayaan Hirsi Ali – som nu lämnat Holland för USA – måste ständigt ha polisbeskydd när hon framträder. Det är värt det, säger hon. Inte undra på att hon fick varma applåder.
Så vad säger man när människor som kränker andra hävdar att de har stöd för sina idéer i religionen? ”Then I say God has a very bad idea”, svarade Ayaan Hirsi Ali.
Jonas Morian var snabb att posta en kommentar om det jag skrev om Bilbo i går. Det verkar som om det finns en lösning på rättighetstrasslet mellan New Line och MGM om en filmatisering av boken. Förhoppningsvis innebär det att Peter Jackson blir regissör även denna gång. Premiärdatum måste så klart vara 22 september. Men vilket år?
22 september fyller hobbitarna Bilbo och Frodo fyller år, berättar J.R.R. Tolkien i mästerverket Ringarnas herre. Och i går fyllde boken Bilbo – en hobbits äventyr 69 år. Hur lång tid ska jag behöva vänta på att Peter Jackson gör en film av den?
Vad kan man göra för att arbeta för demokrati i Kina? Ett sätt är sträva efter att bryta Taiwans diplomatiska isolering och kritisera det ständiga militära hot som tornar upp sig över landet från Kina. Om detta talade den taiwanesiska författaren och journalistikprofessorn Lung Yintai övertygande under ett samtal här på Bokmässan i eftermiddag.
Tänk på, sade hon, att det är Taiwan – inte Europa eller USA – som är referenspunkten för människor i Kina om vad demokrati är. Kina och Taiwan delar språk och kultur och Taiwan är beviset för att allt tal om att demokrati inte passar det kinesiska kynnet är nys.
Solidaritet med demokratin Taiwan bör så klart inte ses instrumentellt. Den har ett egenvärde. Men det hindrar inte att Lung Yintais poäng är viktig och tyvärr ofta förbisedd i världspolitiken där Kinas makt och intressen väger allt tyngre.
Nu sitter jag på tåget ner till Bokmässan i Göteborg – kulturens Almedalsvecka med ett program som sväller över bräddarna. Årets tema är yttrandefriheten, alltid lika viktig att värna. Apropå det passar det bra att påminna om att den svenska journalisten Dawit Isaak suttit fängslad i Eritrea utan rättegång i fem års tid. I morgon, på årsdagen av hans fängslade, hålls en manifestation i Göteborg. Ett annat sätt att visa sitt stöd är att skriva på protestlistan på stödkommitténs sajt eller den lista som Journalistförbundet har lagt upp.
EU lider brist på folkligt engagemang, det vet alla. Desto roligare då att det första medborgarinitiativ av det slag som nämns i förslaget till konstitutionellt fördrag blivit verklighet. Över en miljon personer har nämligen skrivit under uppropet på sajten oneseat.eu om att stoppa Europaparlamentets resursslukande och ineffektiva pendlande mellan de båda sätena Bryssel och Strasbourg. I dag lämnade initiativtagaren, europaparlamentarikern Cecilia Malmström, in underskrifterna till Kommissionen i Bryssel.
Nu är det upp till Kommissionen att som det heter "ta det i beaktande". Visst, konstitutionen har inte trätt i kraft - idag vågar ingen säga vad som kommer att hända med den - men kommissionär Margot Wallström har sagt att hon ser fram emot medborgarinitiativ, som en del av Plan D som i demokrati, dialog och debatt. Upp till bevis!
När partiet kallar så ställer man upp, menar många socialdemokrater. Men i dag satte Margot Wallström punkt för de senaste dagarnas intensiva spekulationer om hon vill ta över efter Göran Persson. Hon tänker inte kandidera. Inte undra på det. I mångas ögon har hon blivit en S-Jesus som ska frälsa partiet. Sådana förväntningar är omöjliga att leva upp till. Ett nej från Persson blev visserligen ett ja, men eftersom Wallström är hans motsats torde väl ett nej från henne verkligen vara ett nej.
Intensiv valbevakning i tryckt form och en envis höstförkylning har hållit mig borta härifrån ett tag. Men nu är det hög tid att säga något om valet. Det mesta är redan är sagt för länge sedan, så jag nöjer mig med att lyfta fram en detalj som Hans Bergström noterar i förbigående i sin senaste krönika i DN. Göran Persson ”glömde bort” att gratulera Fredrik Reinfeldt till segern på valkvällen. Det hade varit otänkbart i många andra länder och säger en hel del om den socialdemokratiska självbilden. Nu har de i alla fall fått erfara att makten är något man har till låns.
Nej, jag skrev inget igår apropå femårsdagen av 11 september-dåden. Jag bläddrade i boken Portraits 9/11/01 istället – sammanställningen av de korta artiklar om de omkomna som publicerades dag efter dag i New York Times som ”Portraits of Grief”. Det är en stor och tung bok som gav en välbehövlig mänsklig kontrast till gårdagens alla arkivbilder på de rykande tvillingtornen och repriser av inslag med skärrade reportrar. Boken tål att bläddras i, om och om igen.
Nej, inte avgå. Lars Leijonborg sitter kvar trots skandalen enligt hans senaste nyhetsbrev. Det är inget oväntat besked. Dels har han fortfarande stöd i fp-landet, dels har han flera gånger under sin karriär visar att han är en politiker som sporras av motgångar. Lätt lär han dock inte få det. Kvällens partiledarutfrågning i SVT kommer att bli en svettig tillställning för Leijonborg.
Det bästa för honom och folkpartiet vore om han satsar på en överbryggning i tv i kväll. Han borde med bekymrad röst säga att han först nu insett vilken skada IT-brottslighet kan orsaka och dra fram en purfärsk rapport om hur den drabbar svenska företag och organisationer. Den kostar X miljoner kronor - pengar som skulle kunna gå till att skapa nya jobb istället, skulle han kunna säga och fortsätta med att folkpartiet nu efter dataintrångshärvan känner en plikt att driva frågan: Jobb, krav (även på det egna partiet!) och brottsbekämpning i ett och samma budskap.
Flera av kommentarerna efter gårdagskvällens duell i TV 4 mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt handlar om att det var skönt att de pratade politik efter allt som sagts om fp-skandalen under de senaste dagarna. Nja, säger jag om det. Och då tänker jag inte på ”Perssons psykning i pausen”. Visst, de pratade politik, men det var mest moderaternas och alliansens politiks om som debatterades: Fredrik Reinfeldts gav sin version och Göran Perssons levererade sin nidbild av den. Socialdemokraterna vill helt enkelt inte prata om den egna politiken. Ja, tänk så lägligt den där skandalen kom…
Ystad, Skurup och Sjöbo ska söka pengar från Europeiska socialfonden i Sverige för att kunna erbjuda arbetslösa ungdomar kurs i ”pendlingsvana” i en lokal i Malmö skriver Ystads Allehanda. En rapport visar nämligen att ungdomarna inte gillar att pendla till de jobb som finns i Öresundsregionen.
I går var det releasefest i Stockholm för boken Mörkläggning*. av den kubanske författaren, poeten, journalisten och f d samvetsfången Raúl Rivero. Titeln tarvar en förklaring. Den syftar på en av berättelserna i boken med samma namn och asterisken finns där eftersom boken har en undertitel: *och 51 andra kränkningar av den kubanska statens oberoende och territoriella integritet.
31 mars 2003 åtalades nämligen Raúl Rivero och dömdes till 20 års fängelse för sitt skrivande. Han släpptes i förtid och lever i dag i exil i Madrid.
Berättelserna i boken ger en fängslande inblick i vardagslivet i Kuba bortom censuren. Läs mer om boken här.
Jag kan inte låta bli att allvaret till trots tänka på den tokiga "Knappnytts guide till förstagångsväljare" i samband med dataintrångshärvan i folkpartiet:
Knatten: ”Folkpartiet är mera känt som det jävligt luriga partiet. Alla folkpartister är otroligt luriga. Det är ingen som riktigt vet var man har dem.”
(Se filmen här om du inte redan gjort det för länge sedan.)
Första arbetsdagen efter semestern började med inställda och försenade tåg. Jag har hunnit bli en luttrad pendlare på sträckan Uppsala-Stockholm och låter inte morgonhumöret påverkas för mycket av det. Men jag upphör aldrig att förvånas av hur svårt det är för SJ att ge tydliga besked om när – och om – tågen kommer och avgår. Som vanligt sprang alla resenärer som en skock får mellan plattformarna och stationshuset för att få reda på det i morse. Snacka om signalfel.
”Jag hoppas det, men fortfarande ser det uselt ut.”
Så sa Göran Persson i söndagskvällens SVT-utfrågning. Man skulle kunna tro han svarar på frågan om det ljusnar på arbetsmarknaden, men sammanhanget är svampar.
Statsministern var snabb att säga ”nej du, det är det inte alls” på utfrågaren Marianne Rundströms påstående att ”det är svamptider nu” och fortsätta med att spå usla utsikter.
Konstigt, många ser ju tvärtom en god början på svampsäsongen just nu. Det borde väl skogsägaren Göran Persson känna till, han som påstår sig ha ett så känsligt väderkorn för allt mellan himmel och jord. Ja, när han nu säger sådana saker börjar man ju nästan tvivla på hans försäkringar om att jobben växer fram som svampar ur jorden…
Nu är jag tillbaka från lugnet i Norge till ett smått valfebrigt Sverige. Och tro mig, något lugnare än ett par dagar på Hurtigruten från Bergen upp utmed kusten är svårt att föreställa sig. Från båtens affischer på valarna i de norska vattnen till valaffischerna i de svenska städerna är steget långt. Att valrörelsen är den mest spännande på länge gör inte saken sämre.
Fem-i-tolv-politik kallade en snorkig Pär Nuder miljösatsningen i den borgerliga alliansens valmanifest i går. Mot det står socialdemokraternas vänta-och-se-politik. För vilken miljöpolitik det blir om socialdemokraterna och stödpartierna fortsatt får väljarnas förtroende i valet? Socialdemokraternas eller miljöpartiets?
Det tydligaste beviset på tyngden i den borgerliga alliansens valmanifest är att Göran Persson inte ens vågade debattera det mot Fredrik Reinfeldt i SVT i kväll. De båda statsministerkandidaterna möttes i tv-debatt förra veckan då socialdemokraterna presenterade sitt valmanifest. Men när alliansen nu har presenterat sitt håller sig den annars så talträngde Persson borta. Tydligare än så kan knappast socialdemokraternas vilsenhet inför den borgerliga enigheten manifesteras.
Ibland är det lustigt vad som krävs för att man ska se saker och ting för vad de är. Jag var till exempel tvungen att åka ända till Nya Zeeland för att på allvar få upp ögonen för Norge som resmål. Några veckor där i den fantastiska naturen på andra sidan jordklotet i våras fick mig att tänka på att det finns unik och till viss del lite lik natur i Norge att upptäcka.
De senaste dagarna har jag överväldigats av Sognefjordens natur, gått på tur i fjällen med utsikt över havet och upptäckt vilken trevlig semesterstad Bergen är. (Det regnar inte alls hela tiden).
Två tips för lyckad resa i det turistigaste av Fjordnorge:
1. Se till att åka med en turbåt som inte spelar Griegmusik i knastriga högtalare på däck för att ”fullända” din fjordupplevelse…
2. Missa inte Flåmsbane-järnvägen som slingrar sig brant upp i fjällvärlden från Aurlandsfjorden. Men var snabb med att ta in vyn när tåget stannar vid det mäktiga vattenfallet Kjosfossen, innan bruset överröstas av ”trolsk musik” och ”dansande älvor” som hoppar fram på klipputsprång för att göra turisterna glada...
Pressens Tidning noterar att den socialdemokratiske skribenten Peter Swedenmark, tidigare politisk chefredaktör i Länstidningen Östersund och känd för att ha en både vass och humoristisk penna, kommer att skriva krönikor för Liberala Nyhetsbyrån fram till valet. Det är som min kollega på LNB David Nyström säger i notisen, ett försök i liten skala och fråga om ett komplement till våra liberala ledare och krönikor.
Socialdemokraterna har i dag presenterat ett valmanifest där de som är utan arbete ska lockas med höjd a-kassa istället för en politik som leder till att de får jobb. Det är inte oväntat, men tråkigt. Det fanns en tid då det var viktigt att vid varje tillfälle betona att politiker inte kan skapa jobb, men väl skapa goda förutsättningar för nya jobb. I dag är det väl bara vänsterpartiet som på allvar hävdar att lösningen på arbetslösheten är hundratusentals nya jobb i offentlig sektor. Men socialdemokraterna har dessvärre bara tagit till sig det första ledet i resonemanget, att politiker inte kan skapa jobb. Det är ju bekvämast så, för då måste ju ansvaret för att folk inte har arbeten att gå till vila någon annanstans, nämligen hos ogina arbetsgivare…
Jag kan inte låta bli att lägga upp en bild med ett exempel på nivån på propagandan i Kuba. Vad är det man brukar säga, den som måste dra till med Hitler för att övertyga har inte så starka argument att komma med...
Bilden är tagen strax intill det amerikanska intressekontoret i Havanna i juni.
Ledarredaktionen på Upsala Nya Tidning (UNT) har under sommaren granskat riksdagspartierna för att utröna var liberalismen finns i svensk politik.
Som Håkan Jacobson på UNT skrev på sin blog häromdagen är alla artiklar i serien publicerade nu. De finns att läsa här och jag kan varmt rekommendera dem.
Rom och cigarrer, Che och Fidel i en turistbutik i badorten Varadero och det inte lika festliga förfallet i centrala Havanna. Bilderna tog jag i juni.
Fidel Castro har visat upp sig i kubansk tv, sängliggande och med Venezuelas svårt vänsterpopulistiske president Hugo Chávez vid sin sida. Båda var klädda i likadana röda skjortor Castros 80-årsdag till ära. I Kubas ”Pravda”, tidningen Granma, kallar en förtjust Chávez besöket för det bästa han har gjort. Och då ska man veta att han har träffat och hyllat andra namnkunniga förtryckare som Vitrysslands Alexandr Lukasjenko och Zimbabwes Robert Mugabe…
Granmas bilder på Castro (brorsan Raúl får vara med på ett hörn) och Chávez går att nå via den här länken.
Terrorlarmet i Storbritannien har lett till nya frågor om vad man kommer att kunna ta med sig på flyget i framtiden, incheckat eller inte. Men jag kan trots allvaret inte låta bli att fascineras av en högst marginell fråga i sammanhanget: allt som resenärer släpar med sig men glömmer bort eller lämnar kvar. Innehållet i många sådana väskor hamnar i Scottsboro, Alabama, på Unclaimed Baggage Center. Där hittar alla möjliga ting nya ägare. Men lockelsen i att gå omkring där ligger nog inte så mycket i att göra fynd som att fundera över vad som fick ägaren att överge en diamantring, golfklubborna eller vad det nu var.
I dessa terror-tider när alla ögnar sina medresenärer för se att ingen verkar konstig kan ställen som det påminna oss om att det där med normalt beteende inte alltid är så lätt att sätta fingret på.
I dag fyller Fidel Castro 80 år, men det storstilade firandet i Kuba är ju uppskjutet eftersom diktatorn tvingats ta timeout från makten. Nu är Castro i händerna på den av regimen haussade kubanska sjukvården. Tänk vilken propagandaförlust det vore för revolutionen om den inte ens förmår kurera självaste el Comandante en Jefe.
Apropå propaganda: I slutet av juni åkte jag och två vänner bil i Kuba från Santa Clara till kuststaden Matanzas. Det var sen kväll och becksvart. Glöm allt som heter ljuskällor, bortsett från hyrbilens lyktor. Glöm det där med vägskyltar också. På Kuba prioriteras propagandaskyltar med slagord om revolutionen före information.
Var vi på rätt väg? Ingen av oss visste. Efter en lång stunds körning förbi ett och annat ekipage med häst och vagn i mörkret och otaliga hål i vägen kom vi fram till ännu en korsning. Vi han se konturerna av en skylt vid vägskälet och tänka att den väl ändå måste ange vägen till Matanzas, innan ljuskäglorna från bilen lyste upp propagandabudskapet från kommunistpartiet: ”Brillamos con luz propia” – ”Vi skiner med vårt eget ljus”.
I morse pratade jag i P1-morgon om demokratirörelsen i Kuba. Inslagen går att lyssna på här.
Folkpartiets partiledning har ställt sig bakom Cecilia Wikströms knasiga integrationspolitiska utspel om en nationell litteraturkanon.
Jag undrar vilka böcker som ska ”binda ihop generationer, minoriteter och landsändar med varandra”, för att citera Cecilia Wigströms pressmeddelande i dag. Låt mig gissa att det kommer att bli mycket trassel kring det rättesnöret.
I sitt utspel menade Cecilia Wikström även att en litteraturkanon kan motiveras utifrån människors behov av att få färdigheter i att kommunicera med myndigheter. Det får mig att tänka på Franz Kafkas författarskap. Men han var ju inte svensk. För att citera Wikipedia föddes han i ” en tyskspråkig, judisk familj i Prag, Böhmen, i det dåvarande Österrike-Ungern (dagens Tjeckien). Kafkas modersmål var tyska men han talade också flytande tjeckiska och kunde även en del franska.".
Med andra ord rena mardrömmen för en kanoniserings-myndighet.
”USA är en skurkstat.”
Vänsterpartiledaren Lars Ohly tvekade inte om vem som är den verklige skurken i världspolitiken när han debatterade kriget i Libanon och situationen i Mellanöstern med folkpartisten Cecilia Wikström vid Sergels torg i dag.
Ständigt denna fokusering på Fidel Castro, vad säger den om tillståndet i Kuba? Kanske att diktatorn som snart fyller 80 år genom sin (fram till nyligen) goda hälsa är det enda som har kunnat symbolisera revolutionens styrka. Allt annat är ju fiasko – förtryck, förljugenhet och förfall präglar det kommunistiska Kuba.
Nu när inte ens Fidel är vid god vigör utan behöver vara sjukskriven är det talande att makten inte bara som väntat delegeras till den okarismatiske brodern Raul utan även till en kader av hårdkokta höga militärer. Oavsett om Fidel Castro repar sig eller inte är det ju aldrig tal om att folket ska ha något att säga til om.
För några veckor sedan var jag i Kuba för att träffa familjer till samvetsfångar tillsammans med en statsvetare från Uppsala och en bosnisk politiker. Våra besök kittlade den kubanska statens övervakningsreflexer till den grad att vi blev både störda och förhörda. Alexis Gainza Solenzal, redaktör för tidskriften Misceláneas de Cuba som ges ut i Sverige, gjorde en intervju med mig när jag kom hem.
Kungaparet är som bekant i Kina på det första svenska statsbesöket i landet på ett kvarts sekel. Tanken är att kunglig glans tillsammans med kopian av 1700-talsskeppet Göhteborg ska ge handelsrelationerna vind i seglen. Gott så! Men Kina är inte bara en spännande marknad utan även en stenhård diktatur. Det får aldrig fria länder se mellan fingrarna med. Men det är just i sådana situationer som svagheterna med en statschef som ärver sitt ämbete blir tydliga. Kungen kan prata hur mycket han vill om vikten av ett öppet samhälle för de kinesiska värdarna, men hur trovärdig är han som en symbol för demokratiska värderingar?
Jag vill inte posta ett långt inlägg om UD:s evakueringskapacitet, men en av rubrikerna från SVT:s Gomorron Sverige-sändning i morse är bara för mycket…
”6:46 Är det farligt att resa utomlands? LOTTA SAND, Apollo och FREDRIK JÖRGENSEN, UD diskuterar.”
New Mexico är mer än Santa Fe. Till exempel Escavada Ranch. En vän är där nu och besöker sina släktingar som bestämt sig för att sälja. Så om du har drömt om att rida mot solnedgången på din egen ranch någon gång...
Jag var i Hamburg i helgen apropå en väns bröllop och passade på att gå på Bucerius Kunst Forums Frida Kahlo-utställning. Den gav mig flashbacks från 90-talets utställningar med hennes konst, så jag satte mig ner, klickade igång iPoden och läste en bok. Det dröjde inte länge förrän en annan museibesökare hängivet försökte övertala mig att gå och se utställningsfilmen. Vad kan jag säga? Det finns verkligen passionerade Frida Kahlo-beundrare i Hamburg… men jag hade uppskattat mer om någon kom fram på stan och berättade vem som gör alla smileys i Hamburg. De finns ju överallt. Dags för en samlingsutställning snart?
Efter ett oanständigt långt uppehåll med mycket resor, jobb och annat ska det nu bli kul att skriva lite här igen. Jag börjar med en gång. Förresten, jag har uppdaterat min presentation också.
”Vi förmenar ingen att njuta sitt otium på äldre dagar.”
Språk för målgruppen, får man förmoda, under rubriken ”En politik för äldre och äldres arbete” i den borgerliga alliansens gemensamma budgetmotion.
De borgerliga partierna har äntligen insett att en gemensam motion (pdf) med anledning av regeringens vårproposition väger tyngre än de fyra tillsammans.
En ledande socialdemokrat har tagit initiativ till att bjuda in terrorstämplade Hamas till Sverige. Det är under all kritik, men vem kan vara förvånad när socialdemokrater skriver så här?
Den rojalistiska yran har lagt sig och i regeringspartiet har de rullat ihop de röda fanorna. Nostalgikerna som trånat efter minnen från fornstora dagar har fått sina kickar. Nu är det dags att vrida tiden rätt igen. Året är 2006.
Kritiken mot centerns förslag på hur ungdomsarbetslösheten kan minskas har passerat gränsen för det löjliga.
Det senaste förslaget, en bonus till dem som förmedlar fast arbete åt en arbetslös ungdom, liknades av miljöpartiets språkrör Peter Eriksson i helgen vid ”den gamla tidens sockenaktioner där de fattiga auktioneras ut till lägsta pris” (här).
Ung Vänster kallar förslaget för ett sätt att låta företag göra vinst på ungdomars behov av att få ett jobb (som om det vore fel) och drar sedan till med att förslaget är ett sätt för centern att släta över att de egentligen inte alls vill minska arbetslösheten utan bara öka företagens vinster (här).
Apropå politisk vilja, sedan 2002 har ungdomsarbetslösheten stigit med 30 procent. Vem vet, kanske går det också att skylla på centern på något sätt?
På tåget mellan Uppsala och Stockholm i dag fick jag syn på vad som såg ut att vara körsbärsträd i blom i höjd med Knivsta. Fantastiskt, våren är verkligen här, hann jag tänka innan det gick upp för mig att det var påskfjäderpyntade spinkiga björkar.
Det kändes ungefär som ett aprilskämt två och en halv vecka för sent för att vara roligt.
Men krokusarna i Tegnérlunden såg i alla fall äkta ut.
Härom året berättade en kollega i ledarskrivarbranschen om hur en man som ringt till redaktionen för att kritisera en artikel tog för givet att hon var redaktionens sekreterare, inte den som skrivit ledaren.
Tyvärr är det inte bara fördomar som ligger bakom sådana läsarreaktioner. Tidningen Dagens artikel om hur skev könsfördelningen är på ledarredaktionerna är en tankeställare för alla i branschen.
Därmed inte sagt att problemet sopas under mattan. Inom den liberala pressen finns sedan flera år tillbaka ett traineeprogram som har hjälpt många yngre skribenter i allmänhet och kvinnliga skribenter i synnerhet att komma in på redaktionerna. Det är en bra början, även om mer måste göras för att lyfta fram jämställdhetsaspekten. Inte minst genom att få kvinnor att söka.
Min kollega på LNB, Ola Nordebo, blir i juni politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren i Umeå. Ola, en äkta språkvirtuos med osvikligt politiskt väderkorn, kommer garanterat att sätta sin prägel på debatten.
“Kuba kommer aldrig att förändras.” säger min vän Pablo, 29 år och kuban, och hans envisa pessimism fyller mina ögon till bredden av tårar. Hur kan denna brist på framtidstro vara möjlig?
Sara Olsson har skrivit en insiktsfull artikel om bristen på framtidstro på Kuba och varför ordet cambio (förändring), skrivet på små vita plastarmband, är sprängstoff i Havanna.
…vann över de folkvalda i Frankrike. Regeringen drar tillbaka den kontroversiella anställningsformen som skulle underlätta för unga arbetslösa att få in en fot på arbetsmarknaden: Parisseger = Pyrrhusseger.
Liberala ungdomsförbundet skickar en nallebjörn till brottsofferjouren för att visa stöd till offren apropå att en man som misstänkts vara Hagamannen har gripits.
Grön Ungdom skickar begravningsblommor till utlänningsnämnden för att fira att den läggs ner.
Polisen har äntligen gripit en man misstänkt för att vara Hagamannen. Men ordet misstänkt är viktigt i sammanhanget. I en rättsstat är en människa oskyldig tills motsatsen har bevisats i domstol. Trots det har Expressen valt att publicera namn och bild på mannen. Det är inte precis definitionen av god pressetik.
Till saken hör även att värdet av vittneskonfrontationer riskerar att bli mindre av att bilden på den misstänkte redan finns på näthinnan. DNA-bevisning ersätter ju inte all annan bevisning.
Regeringens proposition ”Moderna transporter för framtiden” låg i postfacket i dag. Och omslaget är sinnebilden för regeringens och samarbetspartiernas vision om långsiktigt hållbar transportförsörjning, eller?
Liberala Ungdomsförbundet trampar i klavetet i dag apropå brevbärarnas protest mot att dela ut Nationaldemokraternas främlingsfientliga pamfletter.
”Det är ingen mänsklig rättighet att få rasistisk propaganda utdelad”, skriver LUF. Förvisso, men det är inte Postens uppgift att censurera otrevlig propaganda.
”Vi står bakom de brevbärare som sjukskrivit sig”, skriver LUF. Sedan när tycker liberaler att det är okej att använda sjukförsäkringen som buffert vid arbetsvägran?
Nya Lidköpings-Tidningens stekpannestory i dag slår det mesta.
En 76-åring kvinna lämnar en uttjänt stekpanna bakom en container vid en miljöstation.
Vad händer?
(1) En sopspion noterar händelsen. (2) Svenska förpacknings- och tidningsinsamlingen AB gör en polisanmälan. (3) Polisen förhör kvinnan. (4) Åklagare väcker åtal för nedskräpning.
Detta sker i ett land där det bevisligen går att råna värdetransporter mitt på ljusa dagen utan att åka fast. Prioriteringar, någon?
Som jag nämnde häromveckan har Australiens turismkampanj Where the bloody hell are you? orsakat en del rabalder. Nu ser jag att censorerna i Storbritannien, där reklamfilmen stoppats på grund av svordomen, har sansat sig och gått med på att den får visas i tv oklippt. Bloody good news, säger delstaten Victorias premiärminister Steve Bracks på karaktäristiskt aussiemaner och gläds förmodligen åt all gratisreklam bråket har genererat.
Idag är det presidentval i Vitryssland. Det betyder att folket har givits ynnesten att välja president Alexander Lukasjenko. Punkt. Arresteringar, hot och trakasserier tillsammans med enkelt valfusk fixar maktinnehavet för mannen med mustaschen i vår närmaste diktatur. Vitrysslandkännaren Tobias Ljungvall skriver insiktsfullt om valet på sin blogg idag.
Nu i helgen är det tre år sedan Fidel Castro i skuggan av Irakkriget genomförde en omfattande arresteringsvåg mot Kubas demokratirörelse. Över sjuttio ledande företrädare för ett demokratiskt Kuba dömdes efter absurda anklagelser och farsartade rättegångar till decennielånga fängelsestraff. Förtrycket har sedan dess fortsatt i oförminskad styrka. Amnesty har med anledning av treårsdagen gett ut en läsvärd lägesrapport. Titta även in på fonden Kubas politiska fångars hemsida. Fonden finns fortfarande, även om hemsidan är gammal och lite inaktuell. (Den håller på att göras om.)
Utsikten från åttioåttonde våningen i JinMao-skyskrapan i Shanghai talar sitt tydliga språk om dynamiken i Kina. Det är svårt att tro att den moderna metropol som breder ut sig i diset så långt ögat kan nå var en stad i djupaste förfall så sent som på sjuttiotalet. Då låg Shanghai dolt i mörker om natten. Idag blinkar ljusen från otaliga skyskrapor. Den ekonomiska styrkan bakom förvandlingen går inte att ta miste på. Däremot kan det vara lätt att glömma bort vad dagens Kina egentligen är när man sitter på en Starbucks med sin laptop, kastar ett öga på den senaste kollektionen från Armani eller undrar om man inte är på Manhattan när man kommit in i någon av stadens smarta barer. Kina är trots det alltjämt en hårdför diktatur. I Shanghai tvångsförflyttas människor som är i vägen för de otaliga byggprojekten. De som vågar protestera och prata om rättigheter kan räkna med att råka illa ut. Inför den kinesiska folkkongressen som avslutades i veckan arresterades mängder av oppositionella för att inte ordningen skulle störas. Bilderna i kinesisk tv från kongressen visade förrädiskt alldagliga och trevliga bilder av vanliga delegater i samspråk med varandra. Men i Kina är förtrycket aldrig långt borta. När jag lämnade Shanghai häromdagen gjorde jag det djupt fascinerad av den ekonomiska framgången, men samtidigt riktigt illa till mods över bristen på fundamentala fri och rättigheter.
Enligt en preliminär undersökning dog Slobodan Milosevic av en hjärtattack. Tänk, efter allt han gjorde sig skyldig till skulle man annars kunna tro att han inte hade något hjärta…
I dagens Bangkok Post kan man läsa att de thailändska myndigheterna håller ögonen på vad som händer under havsytan vid Andamanerna efter en serie jordbävningar i händelse av att en tsunami-evakuering skulle bli aktuell i landets södra delar. Men det är i det politiska Thailand som det mullrar som mest. Marken skakar under premiärminister Thaksin Shinawatras fötter. I morgon väntas ännu en stor demonstration mot honom här i Bangkok.
Kaotiska storstäder, vad vore världen utan dem? Jag har ägnat dagen åt att trängas i - och fascineras av - Bangkoks Chinatown. Var annars kan man hitta en blinkande ananas som spelar Stilla natt?
Globaliseringen erbjuder enorma välståndsmöjligheter, men även utmaningar som inte sällan utmålas som rena rama hot av dem som vill skydda sina kortsiktiga intressen. Mönstret går igen överallt. Fredagens ledare (hittade ingenstans att blogga ifrån igår) i The Sydney Morning Herald
tar upp frågan apropå flygbolaget Qantas outsoursingplaner av underhåll för att möta den hårdnande konkurrensen, planer som möter hårt fackligt motstånd. Samtidigt har Quantas tyvärr, som ledaren konstaterar, lobbat mot Australiens regering för att förhindra konkurrens från Singapore Airlines på flygrutter till USA. Vad värre är, regeringen har gått bolaget till mötes. Globaliseringsförespråkare när det passar finns det gott om alltså…
Det finns många människor som inte skulle drömma om att gå någonstans utan sin ipod. Nu finns det en säng som tar deras drömmar på allvar.
I The Sydney Morning Herald läser jag att grundarna av Lonley Planet och Rough Guides vill minska flygandet genom att framöver informera i guideböckerna om flygets skadliga inverkan på miljön (växthuseffekten) och tipsa om alternativa färdsätt.
I artikeln säger de att de har dåligt samvete för att de flyger, men inte kan låta bli. Låt bli, tycker jag – att ha dåligt samvete alltså. Ingenting blir bättre av att plan går halvfulla med affärsmän medan folk sitter hemma istället för att vidga sina vyer. Och förresten, senast jag tittade gick det inget tåg från Stockholm hit till Sydney…
I lördags var det karnevalsstämning här i Sydney med Gay & Lesbian Mardi Gras-paraden. Hundratusentals människor på gatorna. En minnesplatta på en gata vid Kings Cross berättar hur det hela började på 1970-talet. Alla deltagare i den första paraden arresterades. Visst blir världen bättre!
Han kom till makten 1996 och har dominerat politiken sedan dess. Göran Persson? Icke. Australiens premiärminister John Howard. Häromdagen firade han tio år på posten.
En intensiv vecka i Melbourne (ingen tid över till att blogga) har lärt mig att vinter-OS i Turin inte är någonting här i Australien jämfört med Commonwealth Games. (Försök prata hockeyguld och du får förströdda svävande svar; nämn rugby eller netball och försök få folk att sluta prata…) Fattas bara eftersom spelen hålls i Melbourne med början 15 mars.
Nu har en fråga seglat upp inför öppningsceremonin. Vilken nationalsång ska spelas? Premiärminister John Howard rörde runt i grytan. Tvärt emot arrangörernas åsikt menar han att det hör till god sed att spela ”God Save the Queen” eftersom drottningen kommer att närvara. Republikaner här har inte varit sena att påpeka att ”Advance Australia Fair” är det naturliga valet eftersom spelen hålls i Australien, inte Storbritannien. Tänk vad mycket enklare allt varit om ja-sidan i folkomröstningen 1999 om att ersätta drottning och generalguvernör med en vald president hade vunnit.
Jag vet inte om Australiens nya officiella reklamfilm för att locka turister visas i svensk tv, men hur som helst lyder slutklämmen ”Where the bloody hell are you?” (Efter klipp med folk som säger saker som ”we’ve got the sharks out of the pool” och we’ve got the ’roos of the green”.)
Många har varit snabba att koppla samman det med premiärministerns uppmaning till tv-stationer nyligen om att vårda språket, men John Howard tar det med ro. Att en attraktiv kvinna på stranden som i filmen säger så är inte alls fel tycker han, tvärtom. Han har så klart helt rätt.
För några dagar sedan bodde jag på ett hotell i Wellington som ligger på Cuba Street, en mysig restaurangkantad gata. Som av en händelse såg ett par av de annars välhållna husen verkligen ut som på Kuba – förfallna. Knappt femtio år av kommunism har inte bara förstört husen på Kuba utan vad värre är skapat missförhållanden på i stort sätt alla samhällsområden. De som påtalar det eller försöker göra någonting åt det genom att organisera sig råkar ut för smutskastning, gatumobbar eller revolutionens domstolar som dömer dem till hårda fängelsestraff. Kuba är till exempel världens största journalistfängelse näst efter Kina. Inte undra på att en av de vanliga drinkar som man kan beställa i någon av barerna på Cubastreet i Wellington – Cuba Libre – ofta med galghumor kallas för en Mentira på Kuba – en lögn.
Det ska vara tyst i fjällen finns det många som tycker. De ser på helikoptrar och flygplan i fjällvärlden med samma kärlek som jag hyser till knotten och myggen. Förra året avstod regeringen efter rabalder från att skärpa reglerna för start- och landningsförbud, men miljöminister Lena Sommestad uttryckte i samband med det sin personliga åsikt om att vissa områden i fjällvärlden borde präglas av tystnad. Riksdagen har föresten slagit fast ett bullermål för fjällvärlden.
Jag kom att tänka på allt detta häromdagen vid Fox Glacier. Det var en strålande klar morgon och Mt Cook och de andra bergen stod där i all sin prakt. En perfekt dag för flygningar alltså, vilket många tog fasta på eftersom möjligheterna till upplevelseturism är enorma på Nya Zeeland. Jag flög inte, men stördes inte heller av ljudet från motorerna. Det ska till mer än så för att störa en naturupplevelse. Så tycker jag att det även är i den svenska fjällvärlden. Så de som absolut vill ha knäpptyst i fjällen kan väl spara sig själva och andra en massa möda genom att köpa öronproppar, eller hur?
Ständigt dessa dokusåpor var man än är. I nya zeeländsk tv kan man till exempel följa ”Beauty & the Geek”, (nördkillar och skönheter tävlar i par och vinner eller försvinner i tävlingar). I det avsnitt jag tittade på fick killarna frågor typ grundkurs i social kompetens för besökare från yttre rymden medan tjejerna fick lösa huvudräkningsuppgifter à la Hej Matematik. Relationsbiten var inte heller överdrivet spännande trots att deltagarna så klart är matchade för dramatik. Det är väl så att det mesta har ju en tendens att bli förutsägbart i dokusåpevärlden.
Jag börjar tröttna. Varför inte spola såporna och blicka tillbaka till riktig tv-dramatik med riktiga välregisserade missmatchs: BBC:s klassiker The Young Ones slår fortfarande det mesta.
De senaste dagarna har jag njutit av Nya Zealands äventyrsparadis Queenstown och den fantastiska naturen på södra delen av Sydön med höga berg, vackra sjöar, snabba floder, glaciärer, vingårdar, cykelstigar och härliga restauranger. Det har helt enkelt inte funnits tid för att blogga. Jag kommer att ha semester i fyra veckor till så det finns risk att kommenterarna blir fortsatt sporadiska ett tag, men man vet aldrig…
Mina svarta Puma-sneakers är snart för utslitna för att gå att använda. Det känns hårt. De har trampat allt från djupaste regnskog till tätaste storstadsdjungel. Ja, jag är helt enkelt löjligt förtjust i dem. Häromveckan var jag i San Francisco och såg en massa träningsskor utplacerade i en park vid en tennisbana, men jag ville inte lämna mina pumor där. Är det bara jag som har sneakers-separationsångest? Kan inte någon göra ett mausoleum för folks nedtrampade skor, please?!
Muhammedkarikatyrerna har till slut lämnat löpsedlarna, men en stilla undran så här i efterhand: vad gjorde Nordiska rådet när det stormade som värst? De som till skillnad från mig är övertygade om dess betydelse i dag kanske vet. Rådet ska ju bland många andra saker verka för att informera om ”The Nordic Way”.
Hur kommer regeringen att hantera Sverigedemokraternas beslut att publicera egna Muhammedteckningar? Den frågan ställde jag härom veckan . Nu vet jag svaret och det är verkligen nedslående. Säpo och utrikesdepartementet har tydligen agerat så att webbhotellet som huserat partiets hemsida stängts ned. Hotfulla radikala islamister har fått som de vill, samtidigt som ett marginaliserat främlingsfientligt parti framställer sig som försvarare av yttrandefriheten. Signalerna från regeringen är att vad som publiceras i svenska media ytterst är en fråga om dagspolitiska avvägningar, inte yttrandefrihetslagstiftningen. Det är illavarslande.
Jag har passerat datumgränsen efter att ha lämnat Kalifornien för Nya Zeeland. Åkte i onsdags och kom fram på fredagen – torsdagen bara försvann. Eftersom jag blivit snuvad på ett dygn tänker jag ta igen den så gott det går genom att ta ett uppehåll från detta med skrivande och fötterna i nyhetsflödet. Åter med kommentarer i morgon, vilken dag det nu blir...
Tack och lov blev det inga blågula övergångsregler lagom till EU:s utvidgning härom året, men det berodde mest på att folkpartiet och moderaterna inte kunde komma överens med socialdemokraterna om formerna för dem, inte på att hela idén var feltänkt från början.
De som varnade för ”social turism” har fått se rapport efter rapport ge dem fel. En ny rapport från EU-kommissionen är inget undantag. Hela EU gynnas av fri rörlighet. Förhoppningsvis kommer de tolv länder som tyvärr införde övergångsregler nu inse det och ta bort dem.
Häromdagen meddelade bokförlaget Liber att det stoppat försäljningen av en mellanstadielärobok i religion från 1993 på grund av att den innehåller några medeltida illustrationer av profeten Muhammed. Nu har förlaget efter konsultationer med experter ändrat sig. Boken ska säljas. Det säger något om vilket orimligt stämningsläge som piskats upp. Var om inte i en lärobok hör religionshistoriska bilder hemma? Respekt för religion är en sak, undfallenhet av rädsla för hot en annan.
Det går inte att backa och backa i tron att man ska nå ett friktionsfritt samhälle. Något sådant finns inte.
Här i USA där jag befinner mig i veckan är inget som Superbowl. I går vann Pittsburgh Steelers över Seattle Seahawks och till och med i hjärtat av det alternativa Haight Ashbury i San Francisco dit vi åkt för att luncha latinskt var det Superbowl på tv, Superbowl på radio och hurrarop från öppna fönster.
Näst efter matchen är det de svindyra reklamsnuttarna under Superbowl som alla pratar om. Var FedEx-grottmannen eller killarna vid Budweiser-kylen bäst? Svårt att säga, men det är verkligen underhållning. Just det, reklam kan vara kul. Det är annat än Sveriges televisions tjatiga och tråkiga avbrott för ”tittarupplysning” om att ”Fri television” ger oss tittare det vi vill ha.
Apropå den brännande frågan om förhållningssättet till avbildningar av det som är heligt är det väl svårt att komma längre från det sakrala än dollar, och samtidigt svårt att tänkta sig någon som är så profetisk i det profana som USA:s förre riksbankschef Alan Greenspan. År efter år gav han marknaden den viktiga vägledningen i vardagen. Ett tecken på att många inte vill vara utan hans förtroendeingivande anlete är framgången för konstnären Erin Crowes Greenspanporträtt i olja. Ett av dem såldes nyligen på Ebay för över 150 000 dollar. Förvisso i välgörenhetssyfte, men ändå. Det finns många fasoner att bli salig på. En Greenspan på väggen tycks vara en av dem.
…är det skillnad på människor och människor, noterar Jonas Morian på Promemorian apropå fartygsolyckan i Röda havet:
över 1 000 människor tros ha omkommit. Aftonbladets löpsedel i dag skriker ut att ett barn bitits ihjäl av hundar. Ett barn. I Australien.
All countries in Europe should be behind the Danes and Danish authorities to defend the principle that a newspaper can write what it wishes to, even if it offends people.
I understand that it may shock Muslims, but being shocked is part of the price of being informed.
Reportrar utan gränsers ( RSF ) generalsekreterare Robert Ménard i en intervju i New York Times apropå kontroversen om Muhammedkarikatyrerna.
Ännu en förundersökning mot SSU:s misstänkta bidragsfusk har lagts ned eftersom åklagaren inte kmmer någon vart. Kan det sägas tydligare att det är dags att skrota de medlemsbaserade bidragen?
Direkt efter den 11 september 2001 hade George W Bush ett unikt tillfälle att tänka nytt i energipolitiken. Han kunde ha sagt att USA inte fortsatt kan vara beroende för sin energiförsörjning av en så instabil region som Mellanöstern. Han hade kunnat säga att det därför och för miljöns skull är ett nationellt intresse att bryta oljeberoendet och hårdsatsa på alternativa energikällor. Men Bush utnyttjande inte den möjligheten. Desto bättre att tongångarna från Washington nu är annorlunda. Så här sade Bush i talet till nationen:
By applying the talent and technology of America, this country can dramatically improve our environment, move beyond a petroleum-based economy, and make our dependence on Middle Eastern oil a thing of the past.
Även om bilden inte förekommit i Jyllands-Posten har den cirkulerat i Danmark…
Den danske imamen Fatih Alev försvarar i en artikel i Dagens Nyheter sin kollega Abu Bashars tilltag att visa nidbilder av Muhammed (bland annat föreställande en gris) som aldrig varit införda i Jyllands-Posten för brittiska BBC.
Den sorgliga historien apropå Jyllands-Postens Muhammedteckningar liknar alltmer en usel karikatyr av fördomar. Både tidningens publiceringsbeslut och protesterna grundar sig i föreställningen om att kompromisslöshet är bästa sättet att närma sig problem, trots att bägge sidor samtidigt pratar om tolerans.
Med detta sagt är det en enorm skillnad i kompromisslöshet mellan en plump utmaning av religiösa föreställningar i en dagstidning och hot mot i förlängningen en hel nation eller region på grund av det.
Bildpubliceringen var inte förra årets smartaste beslut på en redaktion, men Jyllands-Posten inte är Danmark. Och visst, Köpenhamnsregeringens diplomatiska framtoning kan diskuteras, men dess principiella hållning är den enda rimliga. Dras alternativet till sin spets blir ju följden absurd: Bums är skandinaverna hårdnackade trosskändare. Vips är muslimerna skrikande flaggbrännare och vapenviftande extremister.
Tolerans handlar i detta uppskruvade läge om att distansera sig från karikatyrerna. Utan fri debatt är det inte möjligt. Muslimska organisationer borde därför inte ägna kraft åt att fördöma yttrandefriheten. Sekulariserade debattörer bör samtidigt fundera lite mera på hur den friheten i enskilda fall kan upplevas utanför majoritetssamhället. Regeringar i odemokratiska länder utnyttjar alltid yttre faktorer för att kanalisera folkligt missnöje som beror på deras egna tillkortakommanden och brist på fri debatt. Jyllands-Posten har spelat dem i händerna.
Sist men inte minst, hur skulle svenska regeringen ha handlat i motsvarande situation? Hade Persson & C/o stått pall för trycket så som Anders Fogh Rasmussens regering gjort? Kanske visar det sig snart. I alla fall om den kollektiva skulden fortsätter att basuneras ut. Sverigedemokraterna planerar nämligen att publicera nya teckningar av profeten Muhammed i deras medlemstidning som ska trycka i 30 000 exemplar.
Vår kongress bekräftade den bredd och mångfald som ska finnas i vänsterpartiet.
Partiordförande Lars Ohly på ledarsidan i medlemstidningen Vänsterpress. (Läs här som pdf-fil.)
Nej, Google.cn är inte förkortning för censur utan för Kina, men censur är likväl vad det handlar om när en kinesisk version av den populära sökmotorn nu lanseras. Funktioner som bloggar, chattsidor och mejl har plockats bort och sökningar filtreras, allt för att tillmötesgå myndigheternas strävan att kontrollera information och medborgare.
Google är inte ensamt om att krypa för diktaturen. I höstas uppdagade Reportrar utan gränser att Yahoo försett kinesiska säkerhetstjänsten med användaruppgifter vilket ledde till att journalisten Shi Tao dömdes till 10 års fängelse. Vad har hänt med den fina idén om att tillhandahålla fri information?
Lagom till EU:s granskning av det turkiska rättssystemet har det pinsamma åtalet mot författaren Orhan Pamuk lagts ner. Han har stått anklagad för att ha kränkt den turkiska nationalkänslan genom att påtala folkmordet på armenier under första världskriget och offren för de gångna decenniernas strider mot kurdisk gerilla i östra Turkiet.
Att åtalet lagts ner visar att Turkiet har förändrats på senare år. Att det överhuvudtaget inleddes visar hur mycket reformarbete som återstår. Turkiet vill in i EU och skulle verkligen berika det europeiska samarbetet, men då duger det inte att ha sanktionerad beröringsångest över det förflutna.
I en artikel i The New Yorker i december skrev Orhan Pamuk apropå åtalet att han inte trodde att han skulle hamna i fängelse. I det fick han rätt. Han skrev även att han tror att den intoleranta nationalism han själv utsatts för inte går att se som en specifik turkisk fråga utan istället bör betraktas som ett allt vanligare fenomen i länder där framväxande medelklasser försöker värja sig för folklig kritik mot att de sviker traditionen. Hoppas att han inte har rätt i det.
Det har nu gått två månader sedan den glädjande nyheten om att journalisten Dawit Isaak frigivits visade sig vara fel. Den svenske samvetsfången i Eritrea sitter fortfarande fängslad på grund av att han tror på och har verkat för yttrandefrihet i sitt andra hemland. Jonas Morian på bloggen Promemorian gav i förra veckan länktips på hur man kan protestera mot Eritreas behandling av Dawit Isaak.
Apropå krig, nyligen såg jag Amos Gitais film Kippur från 2000. Med långa tagningar och extremt långsamt tempo får man följa några israeliska soldaters tröstlösa arbete i en räddningshelikopter under Yom Kippurkriget 1973. Berättartekniken skapar en dokumentärkänsla som känns svåröverträffad. Ingen film med underhållningsvärde, men en film som man minns långt efter det att man stängt av dvd-spelaren.
Kan en matta med vävda automatkarbiner och attackhelikoptrar vara vacker? Absolut! I fjol, i myllret i Midtown på Manhattan, stannade jag upp helt fascinerad av just en sådan matta i ett skyltfönster. Den var vacker som en konventionell orientalisk matta men samtidigt brutalt påträngande. Ett vittnesmål från en region märkt av krig.
Nu ser jag att Armémuseum den 20 januari öppnar utställningen ”Mattor minns” om sådana krigsmattor, eller ”Beluch War Rugs”, som de kallas efter de flyktingar märkta av krigets Afghanistan som vävt dem. Väl värd ett besök!
Sveriges fotbollsherrar ska spela landskamp på bortaplan mot Saudiarabien imorgon. Då får inte saudiska kvinnor sitta på läktaren. Stötande? Javisst. Förvånande? Knappast. Kvinnors rättigheter är inte mycket värda i Saudiarabien.
Vad som däremot är förvånande är assisterande förbundskapten Roland Anderssons uttalanden apropå matchen. Han jämför läktarförbudet med att pensionärer inte får komma in på vissa krogar i Sverige och fortsätter sedan med att visa förståelse för det saudiska systemet genom att jämföra landets avrättningar med att folk minsann blir skjutna på öppen gata i Sverige. Vidare kommentar överflödig…
SAS har flugit med ett flertal plan som på grund av slarv med underhållet inte borde ha varit uppe i luften, skriver Svenska Dagbladet. Kanske är det bara jag som övertolkar, men känns det inte som att denna nyhet inte riktigt har lyft idag?
Antag att det varit någon av flygets lågprisbolag som ägnat sig åt motsvarande allvarliga försummelser, Ryanair till exempel, hur skulle det ha låtit då?
Folk och försvars rikskonferens pågår för fullt på Högfjällshotellet i Sälen. Det är sextio år sedan denna institution i den politiska kalendern såg dagens ljus. Rikskonferensen är på vintern vad Almedalen är på sommaren. Den är förvisso inte lika maffig och nyhetsspäckad som Gotlandsveckan, men välbesökt av ministrar, riksdagsledamöter, näringslivsföreträdare, militärer, myndigheter och media.
Mot den bakgrunden kan man ställa frågan hur väl Folk och försvar har lyckats i sin uppgift att ”ge deltagarna aktuell information om säkerhetspolitik och totalförsvar samt att främja debatten kring dessa frågor”?
Finns det något frågekomplex som känns lika åsidosatt i den politiska debatten som försvars- och säkerhetspolitiken?
Något Nato-medlemskap lär inte bli aktuellt vid ett regeringsskifte i höst. Det har alliansens arbetsgrupp för utrikesfrågor gjort klart . Dels är partierna i alliansen inte eniga, dels är Natoförespråkarna i folkpartiet och moderaterna på defensiven. Eftersom en majoritet inte tycker som dem så är det bäst att ligga lågt, tycks de anse. Vad hände med tron på opinionsbildning?
En som talar klarspråk om dagens svenska säkerhetspolitik är Mike Winnerstig vid FOI. Så här skriver han på debattplats i Dagens Nyheter i dag:
EU kommer inte att "ta över" Natos roll som militär huvudaktör i Europa. Den svenska militära ledningen kan alltså inte räkna med att EU "täcker" nedskärningarna av vårt eget försvar. Detta medför att den svenska alliansfria säkerhetspolitiken blir ohållbar både i teori och praktik. (Läs artikeln här.)
Så varför skyggar den borgerliga alliansen för svenskt medlemskap i försvarsalliansen?
Ohly, dohly, doff – ut ur riksda'n – tjoff
Rubriken på Trelleborgs Allehandas ledare häromdagen apropå vänsterpartiets kongress.
Den inplastade sidan i mitt pass lossnade häromdagen, typiskt nog efter att passet prytts med nya visa. Det var bara att införskaffa ett nytt. Och visst är det nya passförfarandet hos polisen smidigt, även om jag förstår att fotonäringen inte jublar över att polisen tagit över passfotograferingen. Men, om de enhetliga fotostationerna (här är en bild) där man tittar in i kameran och skriver sin signatur på digitalplattan ska vara så bra, varför har då ingen tänkt på att sätta digitalplattan så att även de 10-15 procent av befolkningen som är vänsterhänta kan skriva sin namnteckning ordentligt?
”Vi märkte ganska snabbt att det är ett problem”, sa den hjälpsamma kvinnan på polisstationen och log när jag vred mig framför automaten. Jag nickade när jag såg kråkfötterna jag skrivit på signaturraden…
Afa-scisterna i ”Antifascistisk aktion” förnekar sig inte. De är likt många andra upprörda över skandalerna på Migrationsverket men drar sina egna slutsatser. Afa ska nu enligt SVT rikta sina aktiviteter mot enskilda handläggare tills de ”väljer att avgå eller avskedas och deras beslut rivs upp”. Ingen anställd har utsatts för fysiska hot, säger Migrationsverkets säkerhetschef, men att det behöver påpekas säger en hel del.
De människor som söker en fristad i Sverige utan förföljelse betackar sig nog från ”hjälp” av dem som använder personförföljelse som påtryckningsmedel.
Apropå vänsterpartiet, Lars Ohly var gäst i Ekots lördagsintervju häromdagen. I den kallade han sig för en ”mycket stark kritiker” av övergrepp och bristen på demokrati på Kuba. En mycket tyst kritiker är väl en med sanningen mer överensstämmande beskrivning apropå att han nyligen lämnat den karibiska diktaturens svenska stödförening.
Inte nog med det: Ohly säger i intervjun att det finns samvetsfångar på Kuba och att det är förfärligt. Samtidigt ger han Eva Björklund, Castro-kramaren i partistyrelsen, rätt när hon förnekar förekomsten av samvetsfångar.
Ohly tycker att hon har rätt eftersom vissa personer som sitter i fängelse skulle göra det ”i vilket land som helst om de begick motsvarande gärningar”. Problemet är bara att de personer som Björklund inte anser vara samvetsfångar är samma personer som Amnesty anser vara det och som Ohly i ena andetaget värnar om – för att i nästa ifrågasätta.
"Vi måste lära oss i vänstern att tänka två tankar samtidigt", säger Ohly klädsamt självkritiskt apropå att kunna kritisera Kubas regering och stödja Kubas oberoende. Han har uppenbarligen mycket kvar att lära om vad det betyder att tänkta två tankar. Till exempel att de ska hänga ihop.
Att slå vakt om parlamentarisk demokrati som en historisk landvinning samt att parlamentariskt och politiskt arbete utanför de folkvalda församlingarna befruktar varandra.
Man förstår vilka problem förnyarna i vänsterpartiet har när de skriver detta i en debattartikel om vilka signaler partiet bör skicka ut under kongressen senare i veckan.
