En blodig Birma

Vad gör man om man ser en skadad katt i stan? Frågan blev aktuell för mig i torsdags hemma i Uppsala. På väg till jobbet såg jag en katt ligga på trottoaren. Den hade silverskimrande päls med mörka stråk och klarblåa ögon. En Birma gissar jag att det var. Den låg på sidan i en liten pöl av blod och kunde inte resa sig, men den andades och krafsade med tassarna när jag strök den över pälsen. Antagligen hade katten ramlat ned från ett öppet fönster på tredje eller femte våningen. Det är säsong för sådana olyckor nu. Flygande katter kallas de visst.

Så vad gör man? En tjej som också stannat till vid katten och jag endes om att ringa till smådjurskliniken vid Ultuna, men det var för tidigt på morgonen och telefonsvararmeddelanden vart än jag ringde. En av alla bilister som åkte förbi måste ha vetat bättre och ringt polisen, för snart kom en patrull.

Det är alltså till polisen man ska ringa i sådana situationer. Eller ska man det? Patrullen som kom hade redan på avstånd sin lösning klar. Katten borde slås ihjäl, ansåg de. De hade varken undersökt katten eller tittat efter id-märkning.

Nu fick inte poliserna som de ville. En kvinna som kom ut ur huset visste att det bor en veterinär där och hon bad henne komma ner. En snabb undersökning visade att det inte gick att utesluta att katten skulle kunna klara sig. Att poliserna vid det här laget tyckte att all uppståndelse var fånig gick inte att ta miste på.

Katten fick alltså åka in till smådjurskliniken, men där visade det sig att den inte gick att rädda. Det fick jag reda på när jag ringde dit senare under dagen. Jag fick också reda på att det inte är helt ovanligt att polisen slår ihjäl skadade katter. Att en katt vid sidan av att vara ett omtyckt husdjur även kan vara en dyr ägodel tycks inte vara allom bekant. Katter är helt enkelt djur med låg status; tänk bara på alla sommarkatter.

Om man nu verkligen ska ringa till polisen när man ser en skadad katt borde man kunna vara säker på två saker. För det första att de alltid kontrollerar om katten är id-märkt och att de i så fall snabbt sätter sig i kontakt med ägaren - innan de fattar beslut om att eventuellt avliva den. För det andra att de vet hur de ska komma i kontakt med en jourveterinär. Jag fick inte intrycket att man kunde vara säker på något av detta i torsdags.