Trenden går mot att vi svenskar tar allt senare semester. Förr var juli den helt dominerande månaden. I dag är det allt vanligare att sommarledigheten sträcker sig en bit in i augusti. Så är det också för mig i år. Nu stundar några sköna veckor utan vardagens alla måsten. Att fälla ihop den bärbara, stänga av telefonen och ta av sig klockan gör gott. På återseende.
Vad gör man om man ser en skadad katt i stan? Frågan blev aktuell för mig i torsdags hemma i Uppsala. På väg till jobbet såg jag en katt ligga på trottoaren. Den hade silverskimrande päls med mörka stråk och klarblåa ögon. En Birma gissar jag att det var. Den låg på sidan i en liten pöl av blod och kunde inte resa sig, men den andades och krafsade med tassarna när jag strök den över pälsen. Antagligen hade katten ramlat ned från ett öppet fönster på tredje eller femte våningen. Det är säsong för sådana olyckor nu. Flygande katter kallas de visst.
Så vad gör man? En tjej som också stannat till vid katten och jag endes om att ringa till smådjurskliniken vid Ultuna, men det var för tidigt på morgonen och telefonsvararmeddelanden vart än jag ringde. En av alla bilister som åkte förbi måste ha vetat bättre och ringt polisen, för snart kom en patrull.
Det är alltså till polisen man ska ringa i sådana situationer. Eller ska man det? Patrullen som kom hade redan på avstånd sin lösning klar. Katten borde slås ihjäl, ansåg de. De hade varken undersökt katten eller tittat efter id-märkning.
Nu fick inte poliserna som de ville. En kvinna som kom ut ur huset visste att det bor en veterinär där och hon bad henne komma ner. En snabb undersökning visade att det inte gick att utesluta att katten skulle kunna klara sig. Att poliserna vid det här laget tyckte att all uppståndelse var fånig gick inte att ta miste på.
Katten fick alltså åka in till smådjurskliniken, men där visade det sig att den inte gick att rädda. Det fick jag reda på när jag ringde dit senare under dagen. Jag fick också reda på att det inte är helt ovanligt att polisen slår ihjäl skadade katter. Att en katt vid sidan av att vara ett omtyckt husdjur även kan vara en dyr ägodel tycks inte vara allom bekant. Katter är helt enkelt djur med låg status; tänk bara på alla sommarkatter.
Om man nu verkligen ska ringa till polisen när man ser en skadad katt borde man kunna vara säker på två saker. För det första att de alltid kontrollerar om katten är id-märkt och att de i så fall snabbt sätter sig i kontakt med ägaren - innan de fattar beslut om att eventuellt avliva den. För det andra att de vet hur de ska komma i kontakt med en jourveterinär. Jag fick inte intrycket att man kunde vara säker på något av detta i torsdags.
Göran Persson säger att han alltid är i tjänst. Beslutet att inte gästa SSU:s kongress nästa vecka med hänvisning till semester är därför inte speciellt trovärdigt. Han var varit på alla andra SSU-kongresser sedan han blev vald till partiordförande.
Naturligtvis ska Perssons frånvaro ses i ljuset av fifflet med medlemssiffrorna i ungdomsförbundet. Han vill helt enkelt inte förknippas med SSU just nu. Men det är inte bara en markering riktad mot dem. För det första skulle ju deltagande på kongressen kunna påminna en och annan om andra så kallade affärer inom arbetarrörelsen. För det andra skulle ju journalisterna kunna ställa obekväma frågor om hur det kommer sig att ministrar i regeringen med förflutet i SSU-toppen kommit så lindrigt undan. Uppblåsta medlemssiffror är ju inget nytt.
Hur som helst borde SSU:arna inte ha svårt att förstå Perssons beslut. Som Johnny Munkhammar noterade under Almedalsveckan vill de ju ibland inte ens själva bli förknippade med SSU. När de delade ut flygblad på Visbys gator var avsändaren Unga Socialdemokrater.
Riksdagens webbplats har byggts om. Resultatet är tyvärr inte enbart till det bättre. På den gamla gick det snabbt att ta reda på vad som sagts i alla debatter. På den nya har sökfunktionen för kammarens protokoll – där allt som sagts i kammaren finns nedskrivet och där det framgår hur partierna röstat – tagits bort.
Riksdagsinformationen låter meddela att det kommer att läggas till en sökfunktion, men kan inte säga något närmare om hur lång tid det kan ta. Det kan röra sig om veckor eller månader…
Talman Björn von Sydow betonar ofta hur viktigt det är att slå vakt om den insyn och öppenhet som finns i riksdagen. Jag håller med. Webbplatsen är i det sammanhanget ett viktigt fönster för allmänheten.
Just nu byggs riksdagens plenisal om. Den är full av byggnadsställningar och presenningar. Det gör inget eftersom den inte används under sommaruppehållet. Webbplatsen däremot används året runt. Hoppas att den blir färdigbyggd snart.
”Bjud familjen på en internationell utflykt” är rubriken på en annons jag sett i Upsala Nya Tidning den sista tiden. Det är Arlanda som lockar med dagsutflykt till flygplatsen. Butiker, godis till barnen och panoramafönster med utsikt över flygplanen och landningsbanan.
Efter att ha spenderat flera långsamma timmar på Helsinki-Vantaa flygplats igår på grund av ett förenat flyg har jag svårt att se det roliga i en sådan utflykt.
Men annonsen ligger rätt i tiden. En rapport visar att 29 procent av LO-medlemmarna varken hade tillgång till fritidshus eller möjlighet att göra någon semesterresa förra året. En tidigare positiv trend har brutits, konstaterar rapporten. ”Av betydelse har säkert varit den försämring som skett på arbetsmarknaden under denna period”.
Svensk arbetsmarknad har ingen luft under vingarna. Många lever i ekonomiskt utsatthet på grund av det. Då återstår bara att titta på flygplanen under en dagsutflykt som åtminstone ”tar dina sinnen på långväga semester”.
Nya explosioner i London. Nya inlägg i debatten om vem som bör lastas för våldet i Irak.
Dagens intryck fick mig att ta fram Ian Burumas och Avishai Margalits utmärkta bok ”Occidentalism: The West in the Eyes of Its Enemies” (The Penguin Press 2004) ur bokhyllan och läsa om delar av den. En mening känns extra angelägen i dessa dagar:
”To blame the barbarism of non-Western dictators or the suicidal savagery of religious revolutions on American imperialism, global capitalism, or Israeli expansionism is not only to miss the point; it is precicely an Orientalist form of condescention, as thougth only Westerners are adult enough to be morally responsable for what they do."
Ingenting kan mäta sig med svensk vår i fråga om senfärdighet. För att bli av med abstinensen utan att chocka kroppen med alltför mycket värme blev årets marsresmål Skottland. Blåfrusna isgator här, ljusgröna gräsmattor där. Så hade det inte varit för maten så…
Nej då, så farligt var det faktiskt inte med den saken. Inte alls faktiskt. Jag höll mig borta från natthakets tveksamma specialitet (Deep Fried Mars Bar) och Haggis är helt klart underskattat. Vette tusan om inte fish n’ chips är det också. Att det inte funkar här hemma beror kanske bara på miljön? Jag tänkte på det när jag läste Marcus Bohlins krönika i Sundsvalls Tidning som hyllar ”en fish n’ chips inslagen i gårdagens The Sun”.
”För en anglofil som mig själv blir det inte bättre än så. Konstigt nog känns det inte lika spännande att tänka sig in i en situation där man sitter på Navet med fiskpinnar och pommes frites inlindat i Råd och rön”, skriver han.
Så sant, så sant. Det är atmosfären som gör hela skillnaden. Here Comes the Sun...
De två tysta minuterna för att hedra offren för terrordåden i London har ifrågasatts på sina håll här hemma. Varför uppmärksamma just detta illdåd och inte andra? undrar de skeptiska. Jag har svårt att förstå den kritiken. Vem känner inte starkt för dem som drabbats? Att det officiella Sverige gör gemensam sak med det officiella Storbritannien är inte heller så konstigt med tanke på medlemskapet i EU.
Med det sagt kan jag däremot hålla med om att det finns illdåd i andra delar av världen som berör mig lika djupt. Det ena behöver ju inte utesluta det andra.
I morgon onsdag har Iraks parlament uppmanat till tre tysta minuter för att hedra de många offren för de senaste dagarnas blodiga attentat i al-Musayyib och i Bagdad. I det i Bagdad var de flesta offer barn. Alla som vill delta i den värdiga manifestationen mot våldet och terrorn kan göra det. Terrorn är gränslös. Det behöver solidariteten också vara.
I måndagens Eskilstuna-Kuriren står det att medlemmar i Svensk-Kubanska Föreningen i Eskilstuna hungerstrejkar sedan i lördags. Den Castro-trogna föreningen protesterar mot att fem kubaner sitter fängslade i USA dömda till långa fängelsestraff för spioneri.
En av medlemmarna förklarar i tidningen att de valt att hungerstrejka för att den metoden drar till sig uppmärksamhet. Det står dem så klart fritt att göra det, liksom att hoppas att deras protest ska bidra till att de dömda i USA får nya rättegångar eftersom domarna enligt föreningen är politiska.
I Kuba finns däremot ingen rättighet att protestera. Där är dessutom alla domar politiska. Den som demonstrerar mot regeringens politik kan räkna med att trakasseras eller arresteras. Domstolarna och åklagarna är underställda regeringen och nationalförsamlingen, med andra ord kommunistpartiet.
I kubanska fängelser sitter samvetsfångar som av och till hungerstrejkar i protest mot att de dömts till decennielånga fängelsestraff. De så kallade brott de begått är att de har arbetat demokratiskt – utanför den kommunistiska statens kontroll – som journalister, bibliotekarier, politiker, människorättsaktivister eller i fackliga sammanslutningar.
Samvetsfångarna hungerstrejkar inte för att det ”drar till sig uppmärksamhet”. För dem finns inga andra sätt kvar att protestera eftersom den regering som Svensk-Kubanska Föreningen troget sluter upp bakom har berövat dem deras rättigheter.
Om det är någonstans som man inte förväntar sig att få syn på Vilhelm Mobergs utvandrarepos, om än i Jan Troells filmatiserade version, så är det på Sverigedemokraternas hemsida. Men där i web-butiken går filmerna att köpa, beskrivna som ”fantastiska berättelser” jämte böcker som Dansk Folkepartis ”Danmarks fremtid – dit land, dit valg...” och ”Mångkultur eller välfärd?”
Vilhelm Mobergs namn passar synnerligen illa i det sällskapet. Hans författarskap och hela livsgärning präglas av en liberal hållning till människor, samhället och politiken. Det är inte precis det som är Sverigedemokraternas kännetecken…
Min kollega Ola Nordebo som känner till det mesta om Karl Staaff (1860-1915) berättade häromdagen att den gamle stridbare liberalen och statsministern hade en del mindre kända sidor. Han var bland annat författare till filmmanuskript och skrev på en science-fictionroman.
Visst är det fascinerande med så mångsidiga politiker? Vad finns det för nutida exempel på sådana personer på den svenska politiska scenen? Är det någon som har några förslag? Jag är nyfiken.
Det slumpade sig så att jag tittade i tisdagens Hallandsposten när jag hörde nyheten om onsdagens grymma terrordåd i sydöstra Bagdad som dödade minst 24 barn. Ögonen föll på en insändare undertecknad av en företrädare för Kommunistiska partiet:
”...Imperialismens megafoner bland journalister och politiker må yla bäst de vill om hemska terrorister, men motståndet i Irak handlar inte om terrorism, utan om en legitim folklig motståndskamp som växer för varje dag.”
Insändaren avslutas med orden: ”Motståndskampen har vårt fulla politiska stöd.”
Liksom så ofta när dessa ”frihetskämpar” slår till är det vanliga irakier som drabbas hårdast. Amerikanska soldater delade ut godis till barnen i Bagdad när attentatet ägde rum.
Ett blodbad på barn. Vem kan stödja sådant?
I dag firar fransmännen sin nationaldag och ägnar en tanke åt slutet för l'ancien régime och dess kungamakt. Frihet, jämlikhet och broderskap! Här hemma är 14 juli däremot högtidsdag för monarkin; kronprinsessans Victorias födelsedag. Ironiskt, eller hur?
