En klick som klickar

Webbenkäter finns överallt på nätet. Tidningarnas hemsidor har regelbundet sådana ”undersökningar”. Det är inte helt ovanligt att resultaten används som stöd för påståenden och åsikter om hur folk i stort är, tänker och tycker. Ibland ser man en brasklapp om att man inte ska läsa in för mycket i resultaten, men att de ändå ger en vink om hur det ligger till eftersom det är några tusen som svarat. Som om det skulle spela någon roll.

Den här artikeln i Dagens Nyheter och resultatet av webbfrågan illustrerar tydligt hur det går när det inte finns någon statistisk metod som garanterar ett representativt urval i undersökningar.

Delikata problem i Uppsala

Restaurang Guldkanten här i Uppsala stänger för gott, läser jag i UNT. Trist! Trots det ganska fåniga namnet och lite svalare omdömen på sistone har den varit ett läckert utropstecken som höjt sig över stadens restaurangutbud.

Det är inte ett ställe dit man tar småbarn, så det var ett tag sedan jag var där. Dessutom har restaurangen varit stängd en tid, så mina intryck är inte färska. Med det sagt har jag varit glad över en restaurang i Uppsala med perfekt läge och kompromisslös atmosfär som förstår att ta service på allvar och servera matupplevelser utöver det vanliga.

Nu ska en restaurang som vänder sig till en ”bredare publik” ta vid i lokalerna. Med andra ord, de uppsalabor som vill få den där alldeles extra restaurangupplevelsen får åka till Stockholm framöver. Eller vågar man hoppas på att någon annan krögare är beredd att offra den ”bredare publiken” för att höja sig över mängden?

Pistoler och pekpinnar

"It's just common sense."

Chefen för det lilla skoldistriktet Harrold Independent i Texas, David Thweatt, förklarar i den här artikeln varför distriktets lärare i höst ska kunna börja bära vapen i klassrummen.

Otroligt nog tycks inte föräldrarna ha något att invända mot nyordningen. Rädslan för skolskjutningar verkar vara större än den självklara invändningen att eleverna får lära sig att miljöer utan vapen är otrygga.

Harrold Independent School District är ett särfall i USA, men tankegångarna är långt ifrån unika. Tragiskt nog finns det en amerikansk gräsrotsrörelse som heter ”Students for Concealed Carry on Campus”, som arbetar för att avskaffa vapenfria zoner på collage så att vanliga studenter ska kunna bära dolda vapen till vardags. I mitt tycke är det så långt från sunt förnuft man kan komma för att komma till rätta med problemet med skottlossning i skolor.

Vi vänsterhänta

En dag för vänsterhänta. Naturligtvis finns den. 13 augusti ska vi som är vänsterhänta sträcka på oss lite extra, tänker sig instiftarna. Jag gör ett försök: Åhej!

Dagen är lika lite officiellt sanktionerad som Världsskattdagen, så visst kan man ta till sig den med glimten i ögat. Och nog kan man som vänsterhänt dra anekdot på anekdot om olägenheten i att skära i felvända limpor, skriva så att handen inte suddar ut orden på pappret och hantera felvända handtag på köksredskap. En hel värld av smärre i-landsproblem öppnar sig. Fascinerande, eller hur?

Men så har vi det här med alla tröttsamma uppräkningar av kända vänsterhänta personer, levande och döda. Inte nog med listorna, vissa personer på dem är omtvistade kan man läsa när man fördjupar sig i det ack så rafflande ämnet. Paul McCartney har till exempel setts använda högerhanden, trots att han brukar listas som vänsterhänt. Hello Goodbye!

Ungefär var tionde person på jorden är vänsterhänt så självklart finns det politiker, skådespelare, artister, idrottare och andra celebriteter bland alla dessa miljontals människor. Låt mig gissa att deras identitet som kändisar är bra mycket större än den samhörighet de känner av att vara vänsterhänta.

Jag blundar och ser framför mig Vänsterhäntas världskongress med delegat Barack Obama som med rungande stämma talar om eländet med de aviga greppen på tårtspadar och pennvässare. ”We need change!”

Slåtteräng mitt i stan

Carolinaparken mitt i Uppsala kan se vildvuxen ut under sommaren, men om man tänker äng istället för gräsmatta förstår man vad det handlar om. Och en äng ska så klart slåttras. I dag började arbetet till många nyfiknas glädje. Jag var en av dem.

Avundsjuka New York style

These are “people with more modest incomes, who wouldn’t just walk up and say, ‘Hey, let me get a table’ if they’re back home in London, where it’s too expensive to go to Boujis,” … “But in New York, they can get away with it.”

Fick tips om den här roliga artikeln i New York Times av min syster. Billigt är knappast ett ord som man brukar förknippa med Manhattan, men den svaga dollarn har lockat rekordmånga turister redo att strö pengar omkring sig den här sommaren. Världsvana manhattanbor har inte alltid så lätt att hantera situationen…

Blicka bakåt och framåt

Inget är så enkelt som att titta i backspegeln och se hur fel smarta personer haft om vad som komma skall. Vetenskapen och den tekniska utvecklingen har gång på gång ryckt undan mattan för dem som trott sig blicka framåt med båda fötterna stadigt på marken.

Här är ett exempel som jag hittade i Richard Dawkins hjärnkittlande populärvetenskapliga bok Unweaving the Rainbow. Det är den amerikanske astronomen William Henry Pickering (1858-1938) som citeras:

The popular mind often pictures gigantic flying machines speeding across the Atlantic and carrying innumerable passengers in a way analogous to our modern steamships … It seems safe to say that such ideas must be wholly visionary, and even if a machine could get across with one or two passengers the expense would be prohibitive …

Den inte lika enkla uppgiften är att titta sig omkring här och nu och fundera över vilka förutsägelser som kommer att te sig lika tokiga som den här i framtiden. Det riktigt stimulerande med det tankeexperimentet är att det helt säkert kommer att ske många fantastiska genombrott och landvinningar som vi inte har en aning om i dag.

Skriver om Burmas junta

Jag kommenterar inte längre politik på den här bloggen. Det gör jag bara på arbetstid. Så mycket sådan har det inte heller blivit i år eftersom jag är föräldraledig. Men en gång i månaden hoppar jag in på jobbet och skriver en LNB-krönika. Jag sträcker mig till att tipsa om den senaste krönikan här trots allt. Den handlar om Burma, där militärjuntan alltjämt håller folket i ett järngrepp. VK i Umeå och ST i Sundsvall är två tidningar som publicerat min krönika i dag.

Skräp är ingen lek

Ölburkar, ciderflaskor, fimpar och kletiga systemetpåsar, knappast saker jag vill plocka upp, men ännu mindre sådant som jag vill att mitt barn ska leka med. Därför började dagens besök i lekparken med snabb städning av regnskyddet, innan han hunnit rota för mycket i skräpet som låg där.

Jag kan förstå att folk vill sitta i Carolinaparken och festa. Det är ett mysigt ställe. Jag har inte heller problem att fatta att man vill sitta under tak i lekparken när regnet ligger i luften. Men hur svårt är det att begripa – till och med efter halloncider och billig öl – att man måste plocka undan efter sig när man festar i en lekpark? Småbarnsföräldrar har faktiskt nog med att ta hand om sina egna barns saker.

En riktig trädgård

Korkek à la Disneys Ferdinand i Botaniska trädgården här i Uppsala. Kanske har samma spelevink varit framme som satte julkulor i de två lagerträden i julas tillsammans med skyltarna Jullager och Kullager?

För övrigt är Botan enda platsen utomhus i stan där det finns ett anständigt olivträd att njuta av. När den starka solen ger lyster åt bladen i olivträd, finns det någon grönska som glittrar som den?

Fördomar på bild

I går tittade jag in i Helga Trefaldighetskyrkan här i Uppsala. Gamla kyrkorum är ju oslagbara när man behöver lite svalka i sommaren och för mig som läst konsthistoria är dess målningar och klerestorium fascinerande i sig.

Men just nu pågår i kyrkan en intressant utställning om skolplanscher från förr, då kristendomen skulle tutas in i alla barn. Som kaplanen Mikael Mogren skriver i utställningsbladet är bibelplanscherna målade med fördomar. De som felar är svartmuskiga, de som gör rätt är blonda.

Nog för svalka är bra, men jag började rysa när jag levde mig in i hur det måste ha varit att gå i skolan när kristendomen ansågs vara en angelägenhet för alla barn. Som tur är har samhället blivit mer upplyst sedan dess och religionen fått en mera passande och undanskymd plats med tanke på vad den kan ställa till med.

Poetens spottloska

Jag förstår mig inte på personer som ger sig in i den offentliga debatten utan ärlig avsikt att samtala, sådana som bara vill ge verbala spottloskor. När de som beter sig så dessutom är personer som lever på att bruka ord och dagligdags väger deras valörer är det än svårare att förstå vad de håller på med, tycker jag.

Det är Uppsalaförfattaren och lyrikern Bo Gustavssons artikel på UNT:s debattplats i helgen som gick som får mig att skriva. Egentligen borde väl inlägget mötas med tystnad, men jag såg artikeln igen nu när tidningen gick till pappersinsamlingen och kunde inte låta bli att fundera lite över det jag läste.

Det är inte fint nog att vara författare i Uppsala och i Sverige i stort, får man veta av Bo Gustavsson. Författarna som inte är kändisar ”…tvingas leva i ett slags intellektuellt och ekonomiskt getto.” Populärkulturens ställning får honom att jämföra med ”…en fascistoid enkultur.” Han tycker inte om ”…kulturell terrorism.”

I går gick jag till stadsbiblioteket och läste i de sex diktsamlingar av Bo Gustavsson som fanns inne. Där finns finstämd poesi, särskilt i samlingen ”I dagen”, men även i mitt tycke tröttsam självupptagenhet avsedd att äga allmängiltighet: Stumma sidor för mig.

I UNT-artikeln skriver Bo Gustavsson så här: ”Och när jag ger ut en ny bok förväntar jag mig inte mer än en total tystnad till ackompanjemang av några få recensioner.”

Självupptagenhet var ordet. De vårdslösa anspelningarna på fascism och terrorism som beskrivning av kulturklimatet blir mot den bakgrunden inte bara löjeväckande utan även oförskämda mot läsarna. Poeten behagar inte besudla sig genom att föra ett ärligt samtal med den förmodat obildade skocken som ändå bara läser bästsäljare från Pocketshop.

Jag förstår det inte. Den attityden är om något ett sätt att göra sig verkligt ointressant för vanliga läsande människor. Varför bry sig?

All denna grädde

I dag har UNT en liten notis om min överraskning med grädden. Och Arla har föredömligt nog skickat generösa varucheckar och ett trevligt följebrev. Jag blir glad av sådant proffsigt konsumentbemötande.

Apropå artikeln i UNT spekulerar den butiksansvarige på Ica (som tagit bort de felförpackade varorna) om att de flesta konsumenter kanske blev glada när de insett att de köpt billig grädde istället för mjölk. Kanske är det så. Personligen tycker jag att det låter lika övertygande som att man borde bli glad om man beställer en islatte i sommarvärmen men får en Irish Coffee.

Och grädden står kvar i kylen. Jag har ännu inte hittat något bra recept som kräver drygt 1,5 liter tjockgrädde…

Fet blåsning

Dagens överraskning stod Arla för. Hemma i Uppsala igen från USA undrade jag om sonen min inte längre gillade Arlas röda mjölk efter att ha druckit amerikansk Whole milk i en veckas tid. Sedan såg jag att det var vispgrädde i glaset. Jag provade att vispa innehållet och det är inget tvivel om att det är grädde. Samma sak med den andra litern röd mjölk som jag köpte på Ica i eftermiddags. Paketet är fullt med grädde. Så istället för att komma hem med två liter röd mjölk har vi två liter vispgrädde i kylen, i mjölkförpackningar. I morgon bitti är det jag som ringer till Arla och ber om en förklaring.

Spökskogar

Efter en vandring längs strömmar, vattenfall, schiffersluttningar och jättelika rhododendronbestånd vid Bald River Falls häromdagen blev det en lättare tur i går, med bil upp till bergstoppen Clingmans Dome (Kuwahi enligt Cherokee-indianerna) i Great Smoky Mountains National Park.

2000 meter över havet var det kyligt som svensk sommar och vegetationen liknade också den hemmavid, eller den i centrala Kanada, för att ta jämförelsen som folk här gör. Promenaden upp till toppen var vacker, men bjöd samtidigt på en sorglig illustration av förödelsen orsakad av en liten barrlus härstammande från centrala Europa som av misstag spritt sig här. Bestånden av nordamerikanska Fraser Fir-träd i parken ser ut som spökskogar eftersom det lilla krypet som heter Balsam Woolly Adelgid dödat merparten av träden.

Carbon footprint som en dinosaurie

Efter några dagar hos min syster och hennes man här i USA är det bara att konstatera att mitt ”carbon footprint” på plats (flyget inte inräknat) blivit stort som en hel skoaffär. Innan de flyttade hit till Tennessee gick besöken till Upper East Side på Manhattan. Där i New York fanns allt på gångavstånd, endast plånboken satte gränserna. Här i Knoxville börjar dagen först när man satt sig i bilen. En så enkel sak som ingredienserna till gårdagens fisksoppemiddag krävde fyra stopp långt ifrån varandra. Lite shopping betyder timmar i bilen på väg till de utspridda affärerna.

Knoxvilles stadskärna håller likt många andra amerikanska städer på att rycka upp sig. Nya bostäder och affärer växer fram, men utvecklingen går långsamt och det är utspritt utmed vägarna allting finns. Än åker man några kilometer hitåt, än åtskilliga ditåt. Värmen håller mig från att ta en joggingtur, men om jag skulle vilja göra det är det bilen till spåret som gäller. Att tänka bort bilen här i USA är faktiskt inte möjligt, om man inte bor i städer som San Fransisco eller New York. Desto mera angeläget att elbilarna börjar rulla på gatorna snart istället för alla pickup trucks och SUV-monster.

Torka i USA

De senaste årens torka har gått hårt åt grundvattnet i sydöstra USA, har jag fått höra. Igår fick jag en god illustration av det apropå ett besök i det stora grottsystemet i Sweetwater, Tennessee, som döpts till ”The Lost Sea”. Ytan på den stora underjordiska sjö som finns där och gett namn åt turistattraktionen har sjunkit 15 fot på tre år (4,5 meter), enligt guiden. Bryggan från vilken båtarna lade till förr pekar ut i luften och en ny och lägre har kommit till. Än så länge finns det gott om vatten i sjön, men fortsätter det så här kanske ”The Lost Sea” får en annan innebörd i framtiden.

Resebestyr

Just nu sitter jag i Knoxville, Tennessee och skriver. Jag är här apropå sommarens andra stora jämna födelsedag i familjen. Mellanlandningen i Atlanta på väg hit blev hur kaotisk som helst. Ett oväder vände uppochned på alla tider och massa flighter blev försenade och inställda.

Hundratals passagerare i de stillastående köerna till de otillräckliga informationsdiskarna, departures-tavlor som ändrades hela tiden (och en trött ettåring som ville men inte kunde sova i kaoset) ledde till slut till en ofrivillig natt på ett av alla opersonliga flygplatshotell och en massa samtal till flygbolaget för att fixa ombokningen nästa dag.

Ja, att resa med flyg är långt ifrån alltid en njutning. Med kaoset i minne och föst igenom de rigorösa säkerhetskontrollerna dagen efter kändes en citronsyrlig passage ur den thriller jag köpte på Arlanda av Robert Harris (The Ghost) mitt i prick:

”Travel is sold as freedom. But we where about as free as lab rats. This is how they’ll manage the next Holocaust, I thought, as I shuffled forward in my stockinged feet: they’ll simply issue us with air tickets and we’ll do whatever we’re told.”

Njutning i norr

Förra veckan provade jag äntligen på Åres Zipline-bana och hängde med tuffa down hill-mountainbikeåkare. Jag hade förväntat mig lite mer adrenalinpåslag av att susa fram längs en lina 60 meter över marken, men kan trots det definitivt rekommendera zipen. Cykla i full karriär nedför skutan är jag än så länge för feg för, tyvärr.

Hur som helst är roligt att se att Åre börjar bli en sommar-Mountain resort att räkna med. Man ska inte förvänta sig något likt Queenstown, Nya Zeeland, men det är å andra sidan få ställen som kan tävla med den pärlan.

Från farten i Åre var det inte dumt att dra sig tillbaka till lugnet i stugan på Rödön utanför Östersund igen. Ja, lugnt förutom härligt 60-årsfirande och en massa ivriga barn. Men allt det här var i förra veckan. Nu är jag i USA.

Luddiga lok

Jodå, de virkade lokomotiven jag skrev om i förra inlägget existerar verkligen. En utflykt i Upplandssommaren härom veckan gav svaret på hur de ser ut. Och nej, jag köpte inget…
Förresten är en tur med Lennakattens museijärnväg till Fjällnora (veteranbuss sista biten) en perfekt familjeutflykt.

Några måsten…

Jag sitter och surfar på sajter om barnvänliga utflyktsmål i Uppsalatrakten. Och den som söker ska finna. I Gimo finns ett museum som lockar med ”Lejonkungen och Kalle Anka i papier-maché” och i Marielund kan man köpa ”Unika stickade fingerdockor i form av lokomotiv”. Jag kan knappt vänta…

Knitta på i Uppsala

Jag saknar ”stickgraffitin” signerad Carro som i flera veckor prydde gungställningen i lekparken i Carolinaparken hemmavid. Plötsligt en dag fanns den bara där och gjorde lekparken lite roligare. Nu är verket sedan ett tag spårlöst försvunnet. Men jag håller ögonen öppna. Kanske dyker det upp fler?

Bildstorm

Okej, bilderna vägrade lägga sig tillrätta i förra inlägget. Allt ser bra ut i förhandsgranskning, men sedan händer något. Hoppas att poängen går fram i alla fall.

Arkitektonisk blåsning i Uppsala

”hur bebyggelse med hjälp av en genomtänkt plan kan bli ett tillskott och komplement till de omgivande byggnadsminnena och den känsliga miljö dessa är belägna inom.”














Så löd uppdraget från Uppsala universitet och Akademiska hus till dem som skulle hjälpa till att forma ny bebyggelse i kvarteret Blåsenhus, granne med Botaniska trädgårdens barockmiljö och Uppsala slott. I kvarteret fanns på 1600-talet en köksträdgård som drottning Kristina lät anlägga.

Det låter som upplagt för ny, spännande och engagerande arkitektur som förhöjer områdets kulturella värden. Desto tråkigare att resultatet, Pedagogikum som nu börjar växa fram, av allt att döma blir stumma institutionslängor som stör siktlinjer och tränger sig på omgivningen utan finess. Att tala om ett tillskott känns övermaga.

Och Uppsala ska tävla om att bli kulturhuvudstad…

Mr WC…

En grådaskig morgon med en trögrullande kundkorg på Hemköp. Stämningen är som gjord för att blicken ska fastna på något så oglamouröst som flaskorna med WC-rent.
Osannolikt nog möter min blick etiketter med glada leenden. Hemköps WC-flaskor pryds nämligen av bilder på glada män, inte som diskmedlet av gnistrande rena glas.
Jag bara undrar var i en portfolio fotomodellen lägger det jobbet. Mr WC liksom…

Socialt kapital i cykelstället

I dag hände det igen. En till synes beskedlig kvinna lät masken falla när hon parkerade sin cykel i ett ställ vid gågatan här i Uppsala. Med rassel och pling föll cykeln bredvid hennes egen. Ställde hon upp den igen? Nej minsann.

Visst händer det att personer reser upp cyklar som de råkat putta omkull, men förvånansvärt många gör sig inte det besväret. De tycker nog att det är cykelägarens eget problem om cykeln ramlar. Kanske var den dåligt uppställd från början? Och vad har man igen för att ställa upp en annan människas cykel när allt kommer omkring?

På jakt efter mått på socialt kapital? Varför inte börja med att ta en titt i cykelställen.

Skylta om jämställdhet

Okej, det är old news, men jag kan inte låta bli: Herr Gårman ska få sällskap av Fru Gårman. Försvarlig och lite rolig symbolpolitik, tycker jag, även om skojiga handgripliga inslag i skyltfloran som den här då väl gjort sitt:



















Men hur är det med gångbaneskylten? Visst är det en man som ledsagar en liten flicka? I jämställdhetens namn bör den väl kompletteras med en kvinna som ledsagar en liten pojke. Eller? Hmmmm...

Pressbyrån att lita på?

Vinter i Uppsala

Lite sent, men talande...

Blåser nytt liv i bloggen

De varma vårvindarna blåser liv i det mesta, till och med i min blogg som varit övergiven och fjärran från mina tankar i över ett års tid.

Förr hade min blogg främst en dagspolitisk framtoning. Men det var innan vi sjösatte vår blogg på jobbet. Att kommentera politik på arbetstid räcker utmärkt för mig. Framöver blir det här en plats för personliga tankar över ett större register.

Den observante ser att bloggen numer har en undertitel. Det kommer att bli just sporadiska iakttagelser, ibland tätt inpå varandra, ibland med långa pauser mellan inläggen. Några kommer att ges i bildform, andra förmedlade med text, eller både och.

Jag hoppas att vi ses här igen.


P.S. Eftersom jag just skrivit att bloggen ändrar karaktär skriver jag inte något om att det är Europadagen idag, men rekommenderar min arbetskollega Stina Morians inlägg på LNB:s blogg idag.