Högst rimligt?

Folkpartiledaren Lars Leijonborg kommenterar i sitt senaste nyhetsbrev kritiken mot partisekreteraren Johan Jakobsson som har ringt upp tidningen Barometerns (m) politiske chefredaktör för att få honom att ändra i en ännu inte publicerad ledare. (Läs mer om bakgrunden här)
”Vetskapen om att en redaktör hade missuppfattat fakta i en fråga hanterade då Jakobsson på ett högst rimligt sätt – han ringde redaktören och upplyste om faktaläget.”, skriver Leijonborg.
Det är en märklig slutsats. Redaktören hade inte skickat den opublicerade artikeln till folkpartiets partisekreterare. När nu Jakobsson ändå fått se den vore det högst rimliga att vänta tills artikeln blivit publicerad och sedan begära en replik.
Den politiker, eller partisekreterare, som inte ansett att journalister missförstått uppgifter finns inte. Det gör det extra viktigt att hålla rågången mellan parti och press tydlig.

Göra en Ohly

Lars Ohly har slutat kalla sig kommunist, meddelade han i Agenda igår. För några veckor sedan blev det känt att han lämnat Svensk-kubanska föreningen, som är så Castro-trogen att medlemmarna skulle kunna få för sig att spika för fönster och dörrar här hemma när det är orkanvarning i Havanna.

När kd-ledaren Göran Hägglund noterade att Ohly lämnat föreningen i partiledardebatten 12 oktober svarade Ohly att: ”Göran Hägglund ska inte jubla för högt över att jag har valt att lämna Svensk-Kubanska Föreningen, för jag är nämligen en stark anhängare av Kubas rätt till självbestämmande, mot USA:s ekonomiska krigföring.”
Inte ett ord om Kubas demokratirörelse…
Ohly förklarade sedan att han förstår de partivänner som fortfarande är medlemmar, av vilka flera sitter i partistyrelsen: ”Det finns ingen antidemokrat i Vänsterpartiet. Därför är frågan bara till för att etablera en bild som Göran Hägglund vet inte stämmer.”
Alltså, det är helt okej att vara med i Svensk-kubanska föreningen, men Ohly väljer att avstå för att inte utsättas för kritik. Samma sak nu, Lars Ohly tänker inte längre använda sig av begreppet kommunist, men har inte ändrat politisk åsikt.
Att göra en pudel är att ångra sig. Att göra en Ohly är att slingra sig.

Stimulera den privata biståndsviljan

SVT:s Rapport hade ett inslag i kväll apropå jordbävningskatastrofen i Pakistan om att Svensk Kassaservice till skillnad från bankerna tar ut en avgift på 45 kronor för den som vill göra en inbetalning över disk till hjälporganisationer. Efter tsunamin beslöt Svensk Kassaservice att tillfälligt ta bort den avgiften för insättningar på så kallade 90-konton, men det är inte aktuellt nu, sade informationschef Eva Appelgren i Rapport. Det är uppenbart skillnad på katastrofer och katastrofer…

Som tur är går det ju att betala in pengar på andra sätt än via Svensk Kassaservice. Men en annan aspekt av detta med kostnader för gåvor är att det inte finns någon avdragsrätt för privatpersoner som ger bidrag till ideella organisationer. Sådana avdragsmöjligheter finns i flera av våra grannländer. Frivillig privat hjälp via organisationer som arbetar med internationellt bistånd borde uppmuntras genom att införa ett gåvoavdrag snarast.

Äntligen

Nu går det äntligen att söka i riksdagsprotokollen på webben igen. När riksdagens nya webbplats lanserades i somras fanns den funktionen inte längre kvar, vilket gjorde det hart när omöjligt att följa frågor och omröstningar. Men nu är ordningen återställd. Bättre sent än aldrig.

Iransk provokation

I går sade Irans hårdföre president Mahmoud Ahmadinejad på en konferens som getts namnet ”The World without Zionism” att Israel borde utplånas från kartan. Det säger en del om hur tankarna går i den förtryckarregim som kan vara på väg att skaffa sig kärnvapen. Enligt bloggen Fria iranvänner fortsatte konferensen efter Ahmadinejads hetsframträdande med prisutdelning för de bästa antisemitiska barnteckningarna. Det är tragiskt.

Från EU-toppmötet på slottet Hampton Court lät Tony Blair meddela att han kände äckel inför Ahmadinejads uttalande. Det är han verkligen inte ensam om att göra. Regimen i Iran bör bli varse att det inte går att säga vad som helst utan att det får konsekvenser.

Turkisk lettrosug

Hasse Alfredssons klassiska saga Varför är det så ont om Q? går nog inte hem i konservativa kretsar i Turkiet. Boven som suger upp bokstäver med sin lettrosug, Q-hunden som mumsar i sig alla exemplar av den knorriga bokstaven – häcklar boken månne den turkiska lagstiftningen? Bokstaven Q får ju enligt lag inte användas, för den delen inte heller W och X.

Häromdagen dömde en domstol i Siirt 20 personer till böter för att ha använt de förbjudna bokstäverna på skyltar i samband med det kurdiska nyårsfirandet. Just det, kurderna använder bokstäverna.

Turkiet borde en gång för alla göra slut på sådana här trakasserier och inse att dörren till EU faktiskt står på glänt nu, men att det är den egna reformtakten som avgör när Turkiet kan bli medlem. Så för allt i världen, skrota den galna lettrosug-lagen och respektera den kurdiska minoriteten.

Öppenhet värd att bevara

Som jag har skrivit tidigare här finns det planer på att ersätta journalisternas lagstadgade rätt att komma in och arbeta i Riksdagshuset med särskilda föreskrifter som är lättare att ändra i om riksdagsförvaltningen tycker att de skulle behövas. Det är säkerhets- och kontrollargument som ligger bakom de här idéerna.

Ett ackrediteringssystem skulle göra det lättare för riksdagsförvaltningen att hålla koll på vilka företrädare för media som vistas i riksdagen. Men baksidan av det är att det blir skillnad på journalist och journalist. För vissa kommer det att gå bra att bevaka makthavarna i deras korridorer, för andra blir det svårare att göra det. Det är inte svårt att föreställa sig vilka trovärdighetsproblem som ryms i en sådan ordning. Det vore därför olyckligt om de nya föreskrifterna blir verklighet. Likväl är det en högst trolig förändring.

På onsdagen beslutade riksdagsstyrelsen att lägga fram förslaget om de nya reglerna till riksdagen. Förvisso heter det att ”Öppenheten gentemot allmänheten och företrädare för media ska särskilt beaktas”, men samtidigt sägs det att ”de nuvarande reglerna för tillträde har vissa brister. Ett exempel är att dagens tillträdeskontroll [av journalister] i praktiken inte ligger hos riksdagen självt, utan hos andra organisationer.” Med andra ord journalister behöver inte be om lov för att få jobba i riksdagen. Så borde det vara även fortsättningsvis. Öppenhet vinner alla på, inte bara de som granskar utan även de som granskas.

Krävs det en jordbävning i smurfbyn?

I morgon håller FN ett mycket angeläget extramöte i Genève för att få fram mer hjälp till jordbävningsoffren i Pakistan. För hjälparbetet går trögt. Hundratusentals människor har inte fått någon hjälp alls, trots att det har gått mer än två veckor sedan katastrofen. På en presskonferens i New York den 19 oktober varnade FN:s generalsekreterare Kofi Annan i mycket skarpa ordalag för att bisten på hjälp till de nödställda kommer att skörda många liv mycket snart om inget drastiskt sker.
Belgiska Unicef menar att vi är för avtrubbade för att bli engagerade av bilder på barnsoldater. Därför driver de en kampanj för ex-barnsoldater i Burundi, Kongo and Sudan med en tecknad film som visar hur smurfbyn bombas. Det har talats och chockreaktioner. Är det bilder på en jordbävning i smurfbyn som krävs för att skaka om oss tillräckligt för att inse behovet av katastrofhjälp? Räcker det verkligen inte med blåfrusna barn bland bråte utan filtar och tält?

Äntligen lite tåga

Om man som jag har tågpendlat mellan Uppsala och Stockholm under flera års tid har man hört alla möjliga förklaringar (och bortförklaringar) till varför tågen ibland är försenade. För någon månad sedan sades en ganska stor försening bero på ”olika anledningar”. Så informativt!
Hur som helst, i morse när tåget var försenat blev jag faktiskt förvånad. Det plingade till i högtalarna i kupén och lokföraren berättade att tåget var försenat. Han sade att det berodde på honom själv, förklarade att han hade glömt att lossa en broms och hoppades att inte förseningen skulle orsaka några olägenheter.
Inga bortförklaringar utan ett klart, koncist och informativt besked. Respekt!

Ännu en ung kommunist

Ung Vänsters valberedning föreslår Ida Gabrielsson från Sandviken till ny förbundsordförande efter den avgående Tove Fraurud.
Med tanke på de kommunistiska tongångarna i ungdomsförbundet är det intressant att veta var Ida Gabrielsson står politiskt.
I en intervju i Gefle Dagblad säger hon att Ung Vänster är ett revolutionärt ungdomsförbund, men menar att det kan handla om att ”man strider för sin dagisplats”. Det var inte direkt vad kamrat Stalins menade…
I en intervju i Arbetarbladet tillstår hon att hon helst arbetar icke-parlamentariskt och säger att ”Man ska komma ihåg att politik handlar inte om kompromisser och att komma överens utan om att tydligt visa var man står.” Nu börjar det likna något!
I Aftonbladet tar hon slutligen bladet från munnen: ”Jag är kommunist för jag tycker att vi har en stolt historia.”
Ett bra val, tycker en enig valberedning…

Saddam Hussein där han hör hemma

Det var inget annat än en historisk händelse när Saddam Hussein idag ställdes inför rätta i specialtribunalen i Bagdad. Som väntat slog han genast an en ton av trots och förnekelse inför domstolen och det lär han fortsätta att göra när rättegången som nu suspenderats en dryg månad återupptas. Men de hemska förbrytelser som ex-diktatorn är skyldig till kommer att komma fram i ljuset vad han än gör. Bevismaterialet är lika omfattande som det är skrämmande.

Rättegången är viktig inte minst med tanke på den relativisering av förtrycket under Saddams decennier vid makten som många ägnar sig åt när de jämför med dagens kaotiska och farliga vardag i Irak. Men det var inte bättre förr. Nej, det var verkligen inte alls bättre förr.

Så vad kommer att hända med Saddam Hussein om tribunalen finner honom skyldig? Dödsstraff nämns. Men det nya Irak har nu en möjlighet att förpassa sådana bödelfasoner till historien. Dödsstraff borde inte höra hemma i ett land som har möjlighet att bli ett demokratiskt föredöme i en region där våld präglar vardagen för så många människor.

Inget möte för ledamöter?

Idag var det från början tänkt att EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso skulle hålla tal i riksdagens andrakammarsal i samband med ett besök i Stockholm. Men eftersom ytterst få ledamöter visade något större intresse av att möta honom, så ställdes arrangemanget in.
Pinsamt!
Inte undra på att många riksdagsledamöter anser att regeringen har ett informationsövertag i EU-politiken. Göran Persson tog sig ju i alla fall tid att träffa Barroso i Rosenbad.

Om flygrädsla

Förra veckan sa en kollega att man borde sövas ner inför långflygningar och väckas upp igen när man har landat, för att slippa bli nervös i luften. Eftersom jag känt av flygrädsla några gånger på senare år kom jag inte på något bättre svar än att narkos inte är helt okomplicerat. Men jag borde förstås ha svarat det självklara: För att stå på en ganska tunn rörlig platta som ligger över ett hett och delvis flytande jordinnanmäte samtidigt som jag far fram med en genomsnittlig hastighet av 107 000 kilometer i timmen med endast ett tunt lager atmosfär mellan mig och den kalla rymden så känns det faktiskt helt okej att koppla av här på jorden. Och det trots att det inte ens finns piloter bakom några spakar eller personer som passar upp på mig när jag trycker på en knapp.

Från en Bo till en annan

I dag utsåg regeringen folkpartiets gruppledare i riksdagen, stockholmaren Bo Könberg, till ny landshövding i Södermanland. Han ersätter formellt Bo Holmberg från och med årsskiftet. Näste landshövding i Stockholm, heter han Bo Ringholm kanske?

Förtryckarnas fest

Nordkoreas kommunistparti firar 60 år och har sannerligen inte sparat på krutet samtidigt som miljontals nordkoreaner svälter eller är kroniskt undernärda.
En sak är säker, totalitära stater är världsbäst på maffiga processioner och masskoreografi där varje individ krymper till en pytteliten kugge i maskineriet. Om det är någonstans en streakare skulle komma som skänkt från ovan så är det framför diktatorn Kim Jong-ils ögon på stora torget i Pyongyang i dessa dagar.

Vem tar vem?

Efter dagens partiledardebatt i riksdagen är det slående vilken styrkeförskjutning som skett i inrikespolitiken sett över bara några år. En given kommentar efter en debatt som denna för bara något år sedan hade varit att de borgerliga partierna har en sammantaget bättre politik för Sveriges problem och möjligheter, men att Göran Persson dominerar med sin retorik. Den enda som då på allvar kunde bjuda honom motstånd i talarstolen var Alf Svensson. Den märkliga ordningen i de här partiledardebatterna, att statsministerns anförande kommer sist istället för först, gav dessutom Göran Persson en möjlighet att risa och rosa sina motståndare som en gammaldags skolmagister innan han lunkade tillbaka till Rosenbad med ett snett leende på läpparna.

Idag är situationen en annan. Det är moderatledaren Fredrik Reinfeldt som dominerar retoriskt och utstrålar sådant där fotogeniskt självförtroende. Göran Persson känns förvånansvärt ofta ofokuserad och trött, så även i dagens debatt. Samtidigt har Maud Olofsson växt som en blåkornsgödd bönstjälk i partiledarrollen och Göran Hägglund börjar titta fram på allvar ur Alf Svenssons skugga. Lars Leijonborg är den enda borgerliga partiledare som inte överraskar. Han lunkar på, men gott så.

Den borgerliga alliansen utgör ett tydligt regeringsalternativ. Men vilken regering som en röst på socialdemokraterna innebär förblir en öppen fråga. I det rådande läget blir Göran Perssons envisa besked om att han vill bilda en socialdemokratisk regering bara tröttsam. Vill socialdemokraterna regera tillsammans med miljöpartiet, som (ånyo) kräver ministerposter för att stödja dem? Eller vill Göran Persson ha med Lars Ohlys vänsterparti, som har börjat citera Marx i policydokument igen? Hur ställer sig socialdemokraterna till de nya partier som försöker vinna väljarnas stöd för platser i riksdagen?

Fredrik Reinfeldt har en poäng när han säger att det bara finns ett tydligt regeringsalternativ, nämligen den borgerliga alliansen. Snart måste Göran Persson hitta ett svar på hur alternativet ser ut för det parti han än så länge leder.

Halsbrytande rättvisa à la Ohly

- Samtidigt som borgerligheten sitter och pratar här om någon miljard hit, någon miljard dit, så vet vi att de stora företagsägarna får aktieutdelningar som skulle räcka till att göra Sverige rättvist flera gånger om. Och därför, herr talman kommer jag att gå och hämta en halstablett till.

Lars Ohly gick inte direkt från klarhet till klarhet i dagens partiledardebatt i riksdagen när han skulle tala om varför de rikas pengar borde gå till ”rättvisa” istället för som idag till att belöna risktagande.

Neo

Det har glunkats en hel del om samhällsmagasin Neo som kommer att materialiseras någon gång under årets slut. Redan nu kan man gå in på magasinets webbplats och få en känsla för vad som är på gång - och det ser riktigt lovande ut. Chefredaktör Sofia Nerbrand, tidigare redaktör på Axess, borgar tillsammans med bra redaktörer och redaktionsråd för spännande och intressant läsning.
Personligen har jag inte riktigt vant mig vid benämningen ”den nya borgerlighetens samhällsmagasin”. Det nya liberala samhällsmagasinet ljuder bättre i mina öron, men så länge inte alla läsare förväntas dricka enkom ”krämig cappuccino”, utan liksom jag kan föredra en stark enkel espresso emellanåt så är jag helt tillfreds.

Tyskt föredöme i Havanna

I vänsterpartiet fortsätter bråket om Kuba, läser jag i Svenska Dagbladet. Vad annat är att vänta av ett parti vars medlemmar inte kan enas i en så grundläggande fråga som om kommunism är bra eller dåligt? För alla som tycker att det finns ett givet svar på den frågan och hoppas att även kubanerna en dag ska få leva i demokrati är Tyskland ett föredöme. I måndags stod ambassadens portar öppna för dissidenter i samband med den tyska nationaldagsmottagningen i Havanna. (Filmen Good Bye Lenin! visades). Detta trots att EU-länderna tidigare i år enades om att sluta bjuda in företrädare för demokratirörelsen till sådana mottagningar för att inte irritera den kubanska regeringen. Vaclav Havel, Tjeckiens förre president som ju själv har ett förflutet som dissident, skrev då träffande att han hade svårt att tänka sig ”ett bättre sätt för EU att vanhedra de nobla idealen frihet, jämlikhet och mänskliga rättigheter som unionen omfattar.” Artikeln publicerades bland annat i Dagens Nyheter.
Att Tyskland nu återupptar det som har kommit att kallas för cocktailkriget är bra. Den kubanska regeringen ska inte kunna bestämma vilka människor som är välkomna till EU-ländernas ambassader. Följer Sverige efter?

Snuvig och snuvad

Det är väl typiskt. Här har det varit brittsommar i flera dagar medan jag varit golvad av en grym höstförkylning och bara märkt av det fina vädret genom en springa i det öppna sovrumsfönstret. Och i dag när jag äntligen mår lite bättre och har kravlat mig upp ur sängen för att titta på Kroatien-Sverige-matchen så vinner kroaterna på en onödig straff. Nej, det håller inte. Jag kräver bra väder hela nästa vecka som kompensation och vinst över Island på Råsunda på onsdag. Inget mindre.

Jag gillar valfrihet

Jonas Morian som bloggar på PromeMorian undrar om ordet ”Just” i namnet på min blogg är tänkt att uttalas på svenska eller engelska. Som liberal internationalist är mitt svar att det står var och en fritt att välja själv.

På svenska uttalat [sys´t] kan det till exempel betyda att jag är en synnerligen renhårig person, vilket ju låter bra :-) Med alternativt uttal på svenska kan betydelsen leda tankarna till att det är just likt mig att tycka så som jag gör. Just på engelska [dz9st] har ju den trevliga innebörden rättvis. Men visst, som i just me, Magnus, kan man välja att se det i ljuset av att jag skriver som privatperson här.

4364 skäl att motionera?

Prick klockan 16.30 stängde riksdagens talman Björn von Sydow dörren till rummet där de 349 ledamöterna lämnar in motionerna under den allmänna motionstiden. Då hade om jag uppfattade saken rätt 4364 motioner kommit in, men några ledamöter hann passera tröskeln innan dess så räkna med att det kan bli några fler när den slutgiltiga genomgången är gjord. Hursomhelst är det fler motioner än förra året, vilket i sin tur var fler än året dessförinnan. Detta trots att ledamöterna vet att endast någon ynka procent kommer att påverka faktiska beslut. De flesta motioner hamnar i papperskorgen efter en formell och tidskrävande behandling i utskotten. Så jag bara undrar, finns det verkligen 4364 skäl att motionera?

Ramadan i skymundan

I dag inleds den muslimska fastemånaden ramadan. I min gamla hemstads liberala tidning, Eskilstuna-Kuriren, där jag brukar skriva signerat på ledarsidan, skriver jag i dag om att handeln borde uppmärksamma ramadan i mycket större utsträckning.

Hopplöst ute med EU-entusiasm

Jag börjar bli riktigt trött på det usla skick EU-samarbetet tillåts vara i. Att utrikesministrarna måste sitta i krismöte för att unionen ska kunna göra det som stats- och regeringscheferna redan förra året enades om att unionen skall göra är under all kritik. I ett konstruktivt och ansvarsfullt samarbetsklimat hade Österrikes utrikesminister Ursula Plassnik aldrig kunnat hålla fast så länge vid den orimliga hållningen om ”privilegierat partnerskap” för Turkiet. Nu var det med nöd och näppe som de turkiska förhandlingarna om fullt medlemskap kom igång i tid.
Det här visar än en gång att EU:s reformvilja har gått i stå. Orken likaså. Per T Ohlsson fångar i sin söndagskrönika i Sydsvenskan det erbarmliga tillståndet på ett utmärkt sätt och Rolf Gustavsson beskriver i krönikan i SvD i lördags den förre kommissionsordföranden Jacques Delors frustration över ett europeiskt politiskt ledarskap som inte förmår göra något positivt av ett stort och enat Europa.
Ja, det är verkligen ynkligt. Och var finns Europavännerna här hemma? Socialdemokraterna har aldrig kunnat uppbåda någon entusiasm för EU och Göran Persson har följaktligen inga idéer och visioner. De nya moderaterna har tonat ner Europapolitiken från Carl Bildts dagar. Folkpartiet ligger lågt av taktiska skäl. Centerpartiet vill inte ha Euro i Sverige. Kristdemokraterna har på senare tid mest pratat om EU i samband med ett orealistiskt förslag om att återinföra införselreglerna för alkohol. Att Junilistan nu ger sig in i kampen om rösterna i riksdagsvalet leder väl bara till att de andra partierna blir ännu försiktigare i att poängtera EU-samarbetets fördelar.
Eller vågar något parti sticka ut hakan?

Blogg om Vitryssland

Vitryssland är vår närmaste diktatur. President Alexander Lukasjenko har kört landet i botten. Oppositionen förtrycks. Och allt händer blott en liten bit bort från andra sidan Östersjön.
Vitrysslandskännaren Tobias Ljungvall, författare till boken "Kontroll – Rapport från Vitryssland" har startat en blogg där han analyserar utvecklingen i landet. Det är angelägen läsning.

Optimistisk pessimism

Aktuellt i Politiken (s) gläds åt att Skops augusti-september-mätning visar att färre anser att regeringen gör ett dåligt jobb.

Septemberval är tuffare än junival

Strax efter klockan tio på måndagsförmiddagen meddelade Junilistan att de ställer upp i riksdagsvalet nästa år och vips blev det solförmörkelse över Stockholm…
Nej, allvarligt talat, vad betyder Junilistan för den borgerliga alliansen? Det är svårt att veta. Å ena sidan kan partiet (septemberlistan blir väl namnet) komma att locka många besvikna sosseväljare som annars skulle ha röstat borgerligt. Å andra sidan är partiets vilja att bryta blockpolitiken inget givet framgångsrecept. (Inte heller nytt, vilket Nils Lundgren påstår). Partiets politik och kandidater kommer att hårdgranskas i media utifrån en blockpolitisk vinkling och frågan är om de då klarar av att ge ett sammanhållet och trovärdigt intryck.
Det är en sak att segla på EU-skeptiska opinionsvindar i ett Europaparlamentsval, en annan att nå framgång i ett riksdagsval.

Turkiet för "främmande" för KDU

Samtidigt som EU:s utrikesministrar sitter i krismöte om Turkiets planerade förhandlingsstart imorgon för att få Österrike att acceptera att turkiskt medlemskap är målet för förhandlingarna får den österrikiska linjen - privilegierat partnerskap som slutmål för förhandlingarna - stöd här hemma av Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU).

”Europa är historiskt sett en kontinent med en gemensam grund i kristendomen och den västerländska humanismen, och vi menar att detta faktum spelar in för den folkliga identifikationen med ”Europa”. Turkiet tillhör inte den historiska europeiska gemenskapen, och det finns skäl att anta den stora del av Turkiet (96 procent) som ligger i Asien även fortsättningsvis kommer att hämta fler kulturella influenser från närområdet än från Bryssel eller Stockholm.” skriver KDU i ett pressmeddelande.

Turkiet är inte moget för EU-medlemskap än på många år, men det beror på att landet inte uppfyller Köpenhamnskriterierna ännu, inte på att ett i huvudsak muslimskt land skulle vara kulturellt främmande för EU. KDU kanske inte har tänkt på det, men det bor faktiskt åtskilliga miljoner muslimer i EU idag.

Cyberdissidenternas guide till bloggandet

I Reportrar utan gränsers monter på Bok- & Biblioteksmässan i Göteborg upptäckte jag att organisationen gett ut en handbok för bloggare och cyberdissidenter. Det är en jättebra idé. De modiga människor som utmanar diktaturernas censur behöver all hjälp de kan få.
I handboken ges konkreta råd om hur man bloggar anonymt och hur censuren kan kringgås. Guiden finns på engelska, franska, kinesiska, arabiska och persiska, (men inte på spanska) och kan läsas här.
Alla som träffar dissidenter i ofria länder borde ta med sig några exemplar.

Välstånd kommer av arbete

- Ibland tror jag att vi i Sverige glömmer att om vi jobbar 35-40 timmar i veckan så arbetar de 70-80 timmar med lägre löner. I det långa loppet har det självklart en påverkan.

SEB-ordförande Marcus Wallenberg ser klart i SvD-intervju i dag efter en studieresa till New Dehli.