Semesterintryck II

En skog av master vajar lojt för vågorna i Visbys gästhamn. Vinden har mojnat och Gotlandsfärjan har lämnat ett hål efter sig i blickfånget, som om ett stort isberg lösgjort sig från ön och flutit iväg. Men snart kommer en annan färja att lägga till och omfamnas av landgångarna som sticker upp förväntansfullt från terminalbyggnaden. Trafiken är tät, besökarna många. På överseglingen från Stockholms skärgård kom färja efter färja i farleden. En som såg ut att vara en Visbybåt visade sig vara polsk, liksom flera av båtarna här i gästhamnen. Flaggorna som hänger slaka i båtarnas aktrar är svenska, nederländska, polska och tyska, de sistnämnda på båtar med hemmahamnar i såväl forna väst och öst. En segelbåt som gick vidare i morgondimman såg ut att vara från Estland. Det är länge sedan Östersjön var en vallgrav mellan väst och öst, nu förenar havet återigen. Men i den gamla Hansastaden Visby är de ömt underhållna befästningarna en påminnelse om att gränslöshet kan förenas med murar. Den medeltida hamnen har för länge sedan slammat igen och är idag Almedalen, varifrån partiföreträdarna håller sina tal varje sommar. Åsynen av ringmuren som stängde ute så många från stadens ymnigheter borde få dem att tänka på dagens murar mot omvärlden. Murar som vittrar av ålder må vara vackra att se på, men de förblir murar. Som ledfyr för tanken är hamnen vackrare. För även om det är på murarna som de blågula flaggorna vajar för vinden är det i den gamla hamnen som det växer och frodas i grönskan.