Castros fängelse

Det kom ett mejl från en vän på Kuba. Hon skriver att hennes pappa hungerstrejkar i sin fängelsecell sedan 19 augusti och att hon är orolig för hans bräckliga hälsa.
Pappan, Adolfo Fernández Saínz, dömdes till 15 års fängelse på våren 2003, tillsammans med över sjuttio andra personer verksamma i den kubanska demokratirörelsen. Amnesty International har förklarat samtliga vara samvetsfångar.
Adolfos ”brott” är att han har skrivit artiklar om den kubanska vardagen, en svår vardag som den statskontrollerade pressen skamlöst censurerar. Eftersom mediernas uppgift är att försvara revolutionen (kommunistpartiets makt) måste de oberoende journalisterna publicera sina artiklar utomlands för att få komma till tals. Vips anklagas de av makthavarna i Havanna för att vara köpta av utländska intressen.
Adolfo hungerstrejkar tillsammans med några andra samvetsfångar i protest mot att en av dem, 63-årige Arnaldo Ramos Lauzerique, blivit slagen av en vakt och satt i isoleringscell. Så ser vardagen ut i Fidel Castros fängelser. De befolkas av många personer som inget annat vill än att deras land ska bli en demokrati. För det straffas de hårt.
EU har tyvärr suspenderat de sanktioner mot Kuba som infördes efter att Adolfo och de övriga företrädarna för demokratirörelsen fängslades för drygt två år sedan. Men respekten för de mänskliga rättigheterna har långt ifrån förbättrats. Förtrycket är alltjämt hårt på Kuba.
En annan oberoende journalist, Oscar Mario González Pérez, arresterades 22 juli efter att ha deltagit i en demonstation utanför Frankrikes ambassad i Havanna. En demonstration för mänskliga rättigheter och kritisk mot EU:s nya Kubapolitik. Nu riskerar han att dömas till så mycket som 25 års fängelse.
De kubanska demokrater som fängslas kan inte göra mycket annat än att som Adolfo hungerstrejka i protest mot orättvisorna. EU kan däremot göra mycket. Skulle kunna. Om viljan och beslutsamheten fanns.