Hopplöst ute med EU-entusiasm

Jag börjar bli riktigt trött på det usla skick EU-samarbetet tillåts vara i. Att utrikesministrarna måste sitta i krismöte för att unionen ska kunna göra det som stats- och regeringscheferna redan förra året enades om att unionen skall göra är under all kritik. I ett konstruktivt och ansvarsfullt samarbetsklimat hade Österrikes utrikesminister Ursula Plassnik aldrig kunnat hålla fast så länge vid den orimliga hållningen om ”privilegierat partnerskap” för Turkiet. Nu var det med nöd och näppe som de turkiska förhandlingarna om fullt medlemskap kom igång i tid.
Det här visar än en gång att EU:s reformvilja har gått i stå. Orken likaså. Per T Ohlsson fångar i sin söndagskrönika i Sydsvenskan det erbarmliga tillståndet på ett utmärkt sätt och Rolf Gustavsson beskriver i krönikan i SvD i lördags den förre kommissionsordföranden Jacques Delors frustration över ett europeiskt politiskt ledarskap som inte förmår göra något positivt av ett stort och enat Europa.
Ja, det är verkligen ynkligt. Och var finns Europavännerna här hemma? Socialdemokraterna har aldrig kunnat uppbåda någon entusiasm för EU och Göran Persson har följaktligen inga idéer och visioner. De nya moderaterna har tonat ner Europapolitiken från Carl Bildts dagar. Folkpartiet ligger lågt av taktiska skäl. Centerpartiet vill inte ha Euro i Sverige. Kristdemokraterna har på senare tid mest pratat om EU i samband med ett orealistiskt förslag om att återinföra införselreglerna för alkohol. Att Junilistan nu ger sig in i kampen om rösterna i riksdagsvalet leder väl bara till att de andra partierna blir ännu försiktigare i att poängtera EU-samarbetets fördelar.
Eller vågar något parti sticka ut hakan?