Poetens spottloska

Jag förstår mig inte på personer som ger sig in i den offentliga debatten utan ärlig avsikt att samtala, sådana som bara vill ge verbala spottloskor. När de som beter sig så dessutom är personer som lever på att bruka ord och dagligdags väger deras valörer är det än svårare att förstå vad de håller på med, tycker jag.

Det är Uppsalaförfattaren och lyrikern Bo Gustavssons artikel på UNT:s debattplats i helgen som gick som får mig att skriva. Egentligen borde väl inlägget mötas med tystnad, men jag såg artikeln igen nu när tidningen gick till pappersinsamlingen och kunde inte låta bli att fundera lite över det jag läste.

Det är inte fint nog att vara författare i Uppsala och i Sverige i stort, får man veta av Bo Gustavsson. Författarna som inte är kändisar ”…tvingas leva i ett slags intellektuellt och ekonomiskt getto.” Populärkulturens ställning får honom att jämföra med ”…en fascistoid enkultur.” Han tycker inte om ”…kulturell terrorism.”

I går gick jag till stadsbiblioteket och läste i de sex diktsamlingar av Bo Gustavsson som fanns inne. Där finns finstämd poesi, särskilt i samlingen ”I dagen”, men även i mitt tycke tröttsam självupptagenhet avsedd att äga allmängiltighet: Stumma sidor för mig.

I UNT-artikeln skriver Bo Gustavsson så här: ”Och när jag ger ut en ny bok förväntar jag mig inte mer än en total tystnad till ackompanjemang av några få recensioner.”

Självupptagenhet var ordet. De vårdslösa anspelningarna på fascism och terrorism som beskrivning av kulturklimatet blir mot den bakgrunden inte bara löjeväckande utan även oförskämda mot läsarna. Poeten behagar inte besudla sig genom att föra ett ärligt samtal med den förmodat obildade skocken som ändå bara läser bästsäljare från Pocketshop.

Jag förstår det inte. Den attityden är om något ett sätt att göra sig verkligt ointressant för vanliga läsande människor. Varför bry sig?